titta vad alice hittade

som vanligt kan jag inte sova. satt framför datorn och försökte få ihop min artikel till Kåranen... då började jag tänka på den där tema veckan jag hade i gymnasiet - som för övrigt var det bästa på hela min gymnasietid (om man nu inte räknar utspringet) då vi gjorde en tidning som hette redaktion.
och jag fick uppdaget att skriva en krönika. Nu hittade jag den. o jag undrar vad jag lyssnade på när jag skrev detta, för det är jävligt bra :D


När framtidsfantasimolnen omvandlas till ovädersmoln

När jag valde att gå medielinjen på gymnasiet hade jag en plan, en bra plan. Jag fantiserade om att jag skulle bli journalist med ett stadigt grepp om pennan. Jag ville se världen genom en kameralins, avslöja hemligheter om regeringens valfusk, politikernas sexskandaler och polisens misslyckade narkotikakupper. En bra plan, en stor plan, en ta-vatten-över-huvudet plan om inte annat.

Nu har verkligheten hunnit ikapp och biter mig lite i rumpan varje gång jag svävar iväg på mina fantasimoln och tror att allt ska bli som i min fantasivärld. För livet är ingen fantasivärld. Livet är verkligt. Och det händer här och nu. Det gäller bara att veta att man någonstans inombords har ett litet fantasimoln som man kan sväva iväg på lite i hemlighet.

Kanske borde jag ta dagen som den kommer, låta håret fladdra i vinden utan en massa hårspray som håller allt på plats? Men det finns en viss trygghet i att ha en plan att dra upp från väskan varje gång någon frågar mig vad jag vill göra efter gymnasiet. Hårsprayen ska liksom vara i håret, annars blir det automatiskt en dålig hårdag – har jag inget fantasimoln med mina storslagna planer inför vuxenlivet att sväva iväg på, så blir det ett stort frågetecken över mitt huvud och jag vet varken ut eller in längre.

Valen jag ska tvingas göra blandas med allt annat i mitt huvud och till slut blir det bara grötmos kvar (visserligen bättre än väsk-mandarin-mos, men ändå). Det hela kännsbara alldeles alldeles för stort och jag känner mig väldigt väldigt liten när jag traskar runt med mitt geggiga grötmos i huvudet utan att veta om jag vill krydda med salt eller kanel.

Jag vill följa mina drömmar, jag har en önskan om att få sväva iväg på mina egna fantasimoln högt och långt bort från allt det som tidigare hindrat mig. Men som i ett litet fängelse sitter jag fastborrad till marken. Studenten ger mig möjligheten att bryta mig loss från både trygghet och igenkännlighet. Jag får hundra miljontals val att göra, hela tiden får jag höra att jag är vuxen och ska ta ansvar för mig själv.
Trots det strävar jag efter att få flyga iväg och känna luften under mina vingar och jag intalar mig själv att jag kan, jag kommer klara mig. Samtidigt har jag en liten röst inom mig som säger "Stopp! Du är inte redo för det här, du är inte vuxen, du är ju bara ett litet barn!" Ibland hör jag den här rösten så tydligt att jag nästan kan ta på den, andra stunder ignorerar jag den och låter mitt ego ta över.

Om jag tänker tillbaka på den tiden då sanden från sandlådan fortfarande trängdein i mina blöjor så hade jag en dröm om att bli arkeolog. Jag grävde ner mina leksaksbilar, gick ett varv runt sandlådan och blev helt uppspelt när jag hittade "utgrävningen". Senare i livet lät jag mig flyga i väg på ett fantasidrömmoln till en plats där jag var en framgångsrik, något förvirrad, kickbikeåkande advokat i Boston (antar att jag hade kollat alldeles för mycket och intensivt på Ally McBeal under ett par år där). När senare Kantarellen Kalle kom till i årskurs tre så såg jag hela mitt liv framför mig som en otyglad tedrickande författare med mjukisbyxor och gråa raggsockor.

Sen började högstadiet och allt handlade i stort sett om labellebyxor, pojkvän(er), cigaretter och häftiga fester (tryck på Träffen). Alla drömfantasimoln sa bara "poff" och försvann mer eller mindre upp i tomma intet. Återigen satt jag fastborrad i marken och önskade att jag bara kunde slippa all tonårsångest som bet sig fast i skinnet på mig.

Och som en härlig topping på min framtidsglass var jag tvungen att välja vilken gymnasielinje jag ville gå. Men jag ville inte göra annat än dricka skadligt god O´boy och kura ihop mig i soffan med en bra bok. Var jag nu tvungen att välja en inriktning som senare skulle myllra ut i ett framtida yrke? Varför var jag tvungen att välja nu? Jag som fortfarande oroade mig över att min älskade moped Oscar skulle bli accepterad av min umgängeskrets, jag som bara kunde planera en vecka i förväg. Jag stod nu framför ett vägskäl där jag inte ens kunde se vägskylten. Om jag tar den vägen, var hamnar jag då? Men den där vägen då, är den bättre?

Lurad igen. Det svåra valet var inte alls att välja vilket gymnasium jag ville gå. Det är nu valet gäller. Studenten närmar sig med stormsteg och alla runt omkring mig bekymrar sig över att inte hitta en snygg studentklänning i tid, eller vilken färg balklänningen ska ha.

Va fan!

Det handlar inte om vem som lägger ner mest pengar på klänningar eller kostymer. All denna hysteri över studentflaket, slutbetygen och dessa förbaskade studentskyltar. Jag kröker mig över den galla jag själv vill spy ut över allt vad studenttradition handlar om. Vakna upp! Vi ska göra ett seriöst val den här gången. Nu kan vi klart och tydligt se vägskyltarna, så det är inte det som är problemet, nu ska vi välja vilken av dessa vägar vi vill gå.

Framtidsfantasimolnen omvandlas till ovädersmoln och skickar ner "high voltage" blixtar genom skallen på oss. Det eller det? Det där eller det här? Hur ska jag kunna veta det?

När jag står inför valet om vad jag verkligen vill bli, kan jag tänka tillbaka och reflektera över att det jag trodde var ett svårt val inte ens kan jämföras med den dörr jag står framför nu. Jag är vuxen och förväntas veta vad mina framtidsfantasimoln består av och jag ska veta precis hur mitt liv kommer att se ut om 35 år.

Nej, just nu håller jag mig till att kroka arm med mitt egna lilla moln, kanske stannar jag kvar med båda fötterna på jorden, kanske svävar jag iväg.