barndomens trånga skor

jag har funderat mycket. på varför det blev som det blev? varför just jag är den som blivit sjuk?
jag tror inte att det finns ett givet svar (antagligen inte eftersom inte ens psykläkarna kan ge ett givet svar). men jag tillåter mig ändå att spekulera, tänka och fantisera. se på min uppväxt med objektiva glasögon.
det hela började med att jag föddes som en skär liten varelse med orangefärgat hår. fick ett namn och början till en identitet. det ingen av oss visste då var att jag hade alldels för mycket medfödd sårbarhet i kropp och själ. jag klandrar inte mina föräldrar för mitt genetiska arv, aldrig. alla föds med en viss sårbarhet, några med mer än andra.

om jag kliver in i min lilla tidsmaskin, tillbaka till mina första år hemma med pappa... gräva i sandlådan och åka i skottkärran för att hämta ved var något jag tyckte var kul. jag klättrade i alla träd som fanns. kort sagt, jag var full av energi och älskade att utmana mig själv och mina förmågor.
Dagis var en helt annan sak. jag blev favoriserad av min dagis fröken i chokladbitarna och kanske var det där det hela började? jag blev bortsött från mina andra chokladbitar för att jag fick sitta mer i knät än vad de fick göra.
allt detta utvecklades mer och mer och när skolan började hade jag bara en enda vän att umgås med. pauline. vi spenderade varje dag tillsammans. lekte och utforskade vår lilla värld hand i hand. men till sist kom den tid då jag känner att världen svek mig.
alldeles för mycket hat riktades mot mig, blott nio år. vännerna försvann mer och mer, tillslut hade jag ingen. förtvivlat skrek jag på hjälp. varför såg ni aldrig? varför syntes inte den lilla blonda flickan som alltid var ensam, som alltid jobbade själv och låste in sig på sitt rum när det var disco i skolans gympasal?
jag vet att jag tänkte att det kanske skulle vara så. att alla gjorde likadant som jag.

i sexan träffade jag tobias, min första seriösa pojkvän som räddade mig ur min första mörka avgrund. ynka tolv år och lyckligast i världen. kärleken värmde varje dåld vrå av mitt inre. och kyssarna smakade sockersött samtidigt som händerna blev lite svettiga och kinderna blossade. men även den vackraste av rosor dör, hur man än tar hand om den.

när högstadiet började fick vi börja ta bussen in till stan. alla tog bussen in till skolan, jag tog bussen in till helvetet. varje dag var en plåga. varje steg i kapprummet ekade inom mig. ensamheten slog mig i magen varje dag. alla de gånger jag satt inlåst på toaletten för att gråta alla de tusentals tårar som letade sig fram river fortfarande inom mig. jag började lätta min ångest med att förstöra min egen kropp. långa tröjärmar för att dölja, bedra och lura. jag var fjorton år första gången jag försökte ta mitt liv. efter ett år av självdestruktivitet såg jag inte längre någon annan utväg. tabletter och alkohol.
men något fick mig att vända tillbaka. jag tänkte på min mamma.

i ytterligare ett år kämpade jag mig fram. slogs mot mig själv för mitt liv. för att överleva. varje dag lyckades jag bygga på min mur och min fasad mer och mer. jag isolerade mig, ljög för allt o alla. musiken var min ända sanna vän. musikens rosa glitter fick demonerna inom mig att för en kort sekund lugna ner sig och sluta äta på min märg och min själ. men ibland hjälpte inte ens musik, mina murar rasade och jag såg bara svart mörker framför mig. dagarna åkte berg o dalbana i alldeles för hög hastighet. mitt huvud spränges i tusentals bitar och jag hade ingen annat limm än mina rakblad. orken tog slut, lågan slocknade gång på gång och jag var femton andra gången jag självmant ville sluta andas. förtvivlat letade jag efter anledningar att stanna kvar. jag ville ju egentligen inte dö. bara försvinna. bort från skitsnacket, den brutala psykiska mobbingen och hatet från alla.

jag led i tystnad. intalade mig själv att det kommer bli bra, bara jag håller ut lite till. sexton år och ett tredje försök smög sig på. mina lungor kunde inte längre förse mig med luft och varje dag var en kamp mot mig själv. mot den hemska människan jag såg i spegeln. men i gymnasiet träffade jag vänner som fick mig att inse att det finns människor att leva för. att fortsätta andas för. som behövde mig. för första gången i mitt liv betydde jag något för någon. trots mammas och pappas varma ord så var det inte samma sak. klart att de älskade mig, de var ju mamma och pappa till mig. alla föräldrar älskar väl sina barn innerst inne?

när jag precis fyllt arton tog jag tag i saken själv. jag sökte hjälp. bad på mina bara knän att få en trygget att vända mig till, ville bort från det självdestruktiva livet som hade blivit min enda utväg. ett och ett halvt år senare fick jag min diagnos.
borderline. emotionell instabil personlighetsstörning.
plötsligt fick jag svar på de frågor jag hade dränkt i både blod och bläck i flera år.
plötsligt kändes allt så mycket lättare och jag är nu redo att ta nästa steg ut från mitt mörka helvete som kedjat sig fast i mig så länge.

tack.