den nyfallna snön har nyss lagt sig. när jag tog en ensam/fundera på allt promenad efter att åsa hade varit här så försökte jag verkligen hålla mig, men tillslut var jag tvungen att sträcka ut tunga o försöka fånga ett par flingor på min tunga. som jag alltid gjorde när jag var liten. kunde inte låta bli att le. le på riktigt och faktiskt känna hur värmen och lyckan spred sig genom hela kroppen.
när jag tänker på det... verkligen tänker efter... så börjar raderna på den fina, ljusa sidan att bli längre, högre, bättre, starkare än den hemska, mörka sidan. även om det går upp o ner hela tiden så känns det nu som om jag med allt vad jag har, bara vill tänka på den fina, ljusa sidan.
kanske gäller det bara att focusera och lära sig att uppskatta den värme som familj och vänner ger. alla skratt. minnen. kloka ord. kramar som betyder och kärlek - om så bara ett leende...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar