jag är ingen liten flicka längre

jag vet inte riktigt vad det är med mig?
eller ja.. jag förstår vad jag tänker och känner, men kan inte sätta fingret på exakt vad som händer och sker inom mig..?

vet inte heller hur jag ska beskriva det.. hm.. jag känner att jag verkligen håller på att växa upp. när jag ser mig själv i spegeln ser jag ingen liten flicka längre. nej, jag ser en ung kvinna.
en ung kvinna med drömmar och mål. jag ser mig själv på äventyr där jag vågar ta chanser och lever ett liv jag har varit rädd att leva ut. resor, vänner, lite vin och en bubblande fin känsla i kroppen :)

att jag kraschlandade när jag befann mig i ett stort kaos tror jag ledde mig till en vändpunkt. något som jag verkligen behövde.

jag kom till insikt och jag kände att jag ville bli mig själv och inte sitta inspärrad inom mig själv med rep som jag så länge har försökt gnaga av.

min krasch fick repen att gå av och jag blev på något sätt fri i mig själv.

jag vill utvecklas, våga vara mer utåtriktad och social, jag vill våga ta steget ut och leva ut den riktiga alice som har hållts fången så länge.

kraschen fick mig att inse att livet är kort och att jag vill kunna njuta av varje sekund, inte sitta fast i en sjukdom som stundtals får mig att vilja sluta andas.

till de som jag har dragit ner i mitt svarta hål:

utan er hade jag inte kunnat stå på egna ben idag.

o till de som har tittat och verkligen sett den alice som är på riktigt:
utan er hade jag inte levt idag.

hur säger man tack till det?

kindpuss.