åskan slår ner i min himmel, och jag sommarskuttar

efter att jag tokstädat hela lägenheten så hann jag precis slå mig ner i soffan och andas innan mamma ringde och sa att hon o pappa stod på baksidan.
de kom med tårta och pressent. nej, jag fyller inte år
- jag tänkte att mitt stora hjärta kunde få ett litet hjärta. sa mamma och gav mig ett jättefint silverarmband med ett hjärta på.
när vi hade slammrat massa med tallrikar och bestik så åkte vi iväg för att handla det där som man själv aldrig kommer ihåg att köpa hem:
diskmedel, rengöringsmedel, trasa, diskborste, tvättmedel, avfallspåsar, klädroller, glödlampor... ja, ni förstår...

Så när att mammi och pappi åkt hem gjorde jag en ansats och STORstädade hela lägenheten, la mig till och med på knä framför toan och skurade, rensade avloppet i duschen och avkalklade kaffebryggaren - de ni! :)

kände mig bra till mods.
tills jag insåg att jag hade blivit bortglömd. det gjorde riktigt ont i kroppen, luften gick ur mig och molnen på min himmel hopade sig och åskan slog ner, rakt i mitt bröst. jag trodde mitt hjärta skulle sluta slå.
men visst, tack. vänd mig ryggen.
jag ville aldrig med mening skrämma bort er.
men jag ångrar ingenting.

Jag undrar om Jessika kan läsa mina tankar. för just i den sekunden som jag ville strypa mig själv så plingar mobilen till och hon frågar vad jag gör, hur jag mår och om jag vill komma över?

det finns människor, o det finns människor som syr guldtrådar i mitt hjärta.




så. kvällen spenderades hemma i Jessikas soffa (utan Jessika, som jobbade natt) med Helena.

mys!

när jag sedan gick hem en sisådär halv ett, så unnade jag mig att sommarskutta på marken som snön ännu inte hittat till.
jag fick le.
och jag log hela vägen hem...

kindpuss.