live fast, die young

ibland förstår jag mig inte på världen. men det kanske inte är meningen heller.
när jag hade rast på jobbet idag började jag tänka på hur det är att vara gammal och bo på ett ställe som aldrig kan bli ett äkta hem. bara ett rum i en korridor där människor med vita byxor skyndar fram och tillbaka och proppar in tabletter i munnen på en. kan det ens kallas för att ha ett värdigt liv?
visst, det är bättre än svältande människor i afrika eller att ha blivit misshandlad hela livet. men ändå.
kan det kallas för att respektera människor? jag vet inte. och jag är livrädd för att någon i min familj ska behöva hamna på ett ställe där det inte finns någon respekt emot dem, eller respekt... mer kanske att faktiskt bli behandlad som en människa och inte som en grönsak som får en skvätt vatten då och då.

jag är livrädd för att hamna på hem när jag blir gammal eller kanske får en stroke eller likande i framtiden. att inte kunna ta hand om sig själv, vara sin egen.
kanske går jag händelserna i förväg, men tanken bara slog mig idag när jag satt i gräset.

"live fast, die young"

det ligger något i det...