sitter i bibblan och försöker vara smart. men det blir bara orbajseri. kommer ingenstans och känner mig en aning värdelös, ingenting jag gör blir bra och ingenting fungerar.
inte ens mamma kan lyfta upp mig, även om hon gott försökte. tårarna kommer ändå.
måste verkligen lära mig att fokusera på det som är bra...
jag har klarat alla tentor utom en från första året, jag mår generellt sätt bra och jag kan om jag vill.
jag har en familj som jag älskar över allt annat och som älskar mig tillbaka - villkorslöst.
önskar bara att det vore så mycket lättare att leva, att orka dra alla tunga lass över alla berg som ställer sig i vägen för mig.
fan.
men som cicci säger, vi tänker för mycket på det negativa.
varför gör man det?
vad är det för mening?
jag fattar inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar