svamel och babbel om livet och dess stafett lopp

sitter i skolan. leker duktig student.
eller ja, jag är en duktig student. har på bara några timmar skrivit mer än en halv sida på hemtentan.
men ärligt talat vill jag hellre gå hem och måla tavlor med fingrarna.
jag älskar att jag har hittat tillbaka till min kreativa sida, och att jag faktisk kan få utlopp för mina känslor genom att riva, slita och kladda på ett papper som jag kan sätta upp på min vägg och känna igen mig i.
se vad det är jag känner istället för att försöka se på det från den objektiva sidan.
tack mamma och pappa för färger, penslar, papper och staffli - bästa julklappen på länge.

har även snubblat över ny musik som får mig att känna igen mig själv - för den jag verkligen är.
jag finner mig själv, bit för bit. det gäller bara att få pusselbitarna att passa ihop, fast med ögonbindel.
något jag pillar med varje dag.

tänker mycket på en viss person som inte vill lämna min näthinna.
någon som jag tycker om, som jag önskar tyckte om mig.
varför är det alltid jag som hamnar i situationer som jag inte kan göra något åt?
varför lämnar jag över stafett pinnen till andra hela tiden?
det är ju jag som springer i mitt lopp, jag vill inte sitta på läktaren och se andra bestämma hur min tävling mot världen ska sluta.

jag vet, jag babblar. men ibland kan det vara skönt att få babbla lite.
det behövs på sitt lilla vis.

kindpuss.