äntligen

igår kom den.
det jag väntat så länge på.
gråten.

att få gråta ut är något av det finaste som finns.

min förtvivlan fick ta sig ut och lämna min kropp.
tårarna föll handlöst och jag kunde inte stödja på benen. ramlade ihop i en hög på golvet.
all sorg, besvikelse, saknad och allt hat som legat begravt inom mig i flera månader kunde leta sig ut i världen och inte ligga som en mörk skepnad runt mitt hjärta.
jag grät, jag skrek, jag släppte ut allt.

till saken hör att jag inte visat hur ont det har gjort inombords, för jag har inte känt mig annat än glad och lycklig de senaste månaderna. just därför, har jag tryckt undan allt som gjort ont, ville inte ha med det att göra.
men tillslut blir det bara för mycket. även för mig. kanske för alla.

idag är en ny dag och jag har inte gjort annat än lyssnat på skön musik, poesi-rökt och målat hela dagen :)
nu fixa mig lite och gå över till emelie och david för lite mys.

tänker fortfarande på dig min finaste.

kindpuss.