måndag 28 februari 2011

Finaste sa till mig:
Alice, det är så skönt att vi kan umgås igen.
Jag svarade:
Ja, men det är väl klart.

Finaste gav mig en kram.

Mitt inre skrek.
Mitt hjärta gick sönder.

.
ord av alice / zebraflickan kl. 13:39

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)