musik är bra - oftast

när jag satt på bussen påväg till eskilstuna från västerås, där jag förövrigt hade varit på en dunder bra föreläsning, så lyssnade jag på musik och funderade för mig själv.
jag satt och tänkte på massor av saker som jag skulle kunna blogga om.
bland annat kom jag på att jag som gammalt inbitet Avril Lavigne fan sedan sju år tillbaka borde skriva lite om vad jag tycker och tänker om hennes nysläppta album Goodbye Lullaby, jämföra med hennes tidigare utgivna album och kanske även skriva en rad eller två om varför jag gillar henne.
så nu gör jag det.

Goodbye Lullaby

 det allra första intrycket jag fick när hela albumet landade i mina öron var att jag nog var lite besviken. vad har hänt med den tuffa rock/pop soundet? varför är det så mycket akustisk gitarr och varför finns det inget tryck i varken melodier eller refränger?

Visst förstår jag att hon har förändrats sedan både Let go och Under my skin kom ut, det förstod man redan på singeln till hennes tredje album The best damn thing. Men att det skulle luta såhär mycket mot klistrig kärlek och blajigt "oh-vad-jag-tycker-om-dig-men-jag-vet-inte-om-jag-kan-älska-dig" ordbajseri.
snyggt sagt, inte alls det jag hade förväntat mig av en ikon som säger att hon tror på sig själv, vågar vara sig själv och är stolt över det. nej. jag blev besviken på att den image hon byggt upp under nästan sex år var som bortblåst.

2002

2004

2007

tycker inte att någon låt verkligen speglar att man ska vara sig själv och inte lyssna på andra.
just därför var det jag började tycka så mycket om Avril, hon lärde mig någonstans där i högstadet, när jag gick på svajiga ben att jag skulle stå upp för mig själv, att jag fick vara sådär galen som jag är/var.
och nu?

nej, tyvärr. Goodbye Lullaby faller mig tyvärr inte i smaken.
bättre lycka nästa gång.