utan att skratta eller gråta

nu är jag seriöst trött på att leva ensam.
visst, mina vänner, min familj och mina katter gör att jag aldrig känner mig ensam.
men det känns som om jag är beredd att ta ett nytt steg
ett ytterligare steg mot vuxenvärlden.
dela mitt liv med någon.

någonstans inom mig brister det lite i kanterna varje gång jag ser på facebook att flertalet av mina vänner går från "singel" till "har ett förhållande".

har funderat lite och jag kan utesluta tanken på att det skulle vara avundsjuka, jag är bara glad för deras skull.
men jag skulle vilja dela med mig själv till någon annan.
tänka på någon tjugofyra-sju
bry sig om någon
älska någon

och framförallt,
få kärlek tillbaka.

ska det vara så svårt att hitta någon?

ja, det är kanske det när man är "annorlunda"


kindpuss