sätter ner foten

jag vet inte riktigt vad det är med mig men irritationen står mig högt upp i halsen och explosionen kan utlösa vilken sekund som helst.

det känns som om människor omkring mig utnyttjar mig för deras egen vinning. kanske är jag för snäll som har accepterat det så länge? folk tar för givet att jag alltid kan ställa upp, fixa saker som de själva inte orkar eller ens kan göra själva!
när folk hör av sig till mig och vill att jag ska fixa saker är det som om jag ska släppa allt jag har för händerna och bara göra dem till lags.
"vet inte om jag sa det, men du fixar väl ... jättebra!"
inte ens fråga om jag KAN eller ens VILL, bara antar att jag SKA göra!
är så trött på hela skiten!
men om jag nu skulle för en gång i livet öppna käften och faktiskt säga ifrån "nej, tyvärr jag kan inte, du får lösa det på något annat sätt." så skulle folk kolla konstigt på mig och fråga vad det var med mig..?

visst kan jag hjälpa mina vänner, det tycker jag om att göra, men inte om det handlar om att göra deras eget skitgöra. 

jag är ledsen men ilskan kokar inom mig och jag tänker sätta ner foten nu.
DET RÄCKER NU!

o ja, jag får vara arg!