fan. fan. fan.

vill bara bryta ihop. kura in mig under täcket och låta tårarna stillsamt rulla nerför mina kinder.
ingenting går som jag önskar.

önskar att jag vore som alla andra.
att jag inte var lika överdramatisk. att allt inte pendlade mellan svartt och vitt.
men nej.
det är ju bara fel på mig.
jag klarar ingenting längre.

FAN. FAN. FAN.

varför blir det bara fel?
varför klarar jag inte av min egen verklighet?
varför ska det vara så svårt?

hur i helvete kunde det bli såhär?

jag fattar bara inte...