är jag dum i huvudet?

jag vet inte varför jag plågar mig själv.
sätter krokben och strört-garvar när jag ser mig själv falla ner i någonting jag egentligen inte kan ta på. det finns inget substantiv som kan beskriva vad som omger mig.
ibland förvånas jag över min egen dumhet. sitter framför datorn och utsätter mig själv för en lidelse jag inte ens borde få känna.
inte med den lycka jag har inom mig. inte med den kärlek som finns omkring mig - i mig.

jag vet inte hur jag...?
ja, jag vet verkligen inte.

är lixom inte ledsen, bara förvånad över att och hur jag utsätter mig själv för saker som jag vet förstör mig inifrån och ut. funderar på om jag faktiskt njöt av att plåga mig själv, då den tiden när jag levde ett självdestruktivt liv. att det ligger kvar som en "gammal vana" och att jag egentligen inte är medveten om att jag bit för bit tar mig in i någonting som gör att jag får så ont. det tar tid innan jag inser vad det är jag håller på med, att det jag gör bara får mig att falla sönder inombords. men när jag väl gör det funderarar jag för mig själv:
är jag dum i huvudet?