på riktigt.. eller?

ibland blir jag förblindad av min egen dumhet.
samtidigt hoppas jag hela tiden att min dumhet ska vara det sanna.
det äkta.
på riktigt.

men någonstans kanske jag måste börja se saker och ting med nya ögon.
och inte alltid lita på att min dumhet gör att det blir rätt.
för det är ju så det är.
jag väljer att tro på att dumheten som förskönar allt är verklighet.
på riktigt.

allt var kanske bara ett spel för gallerierna.
jag höll min dumhet vid liv för att jag verkligen ville att det skulle vara på riktigt.

fast just nu vågar jag inte blinka, rädd för att min dumhet ska suddas ut för min syn och jag tvingas till att se den verkliga verkligheten.
rädd för att komma till insikt om hur saker och ting ligger till.
på riktigt.

eller..?
är detta bara tankar som rör sig utan att sitta fast i någonting konkret?