jag vill rädda liv

när jag gick upp i morse började jag fundera på vad som hände med min vilja att bli blodgivare..?
för ett år sedan när jag var där tog dom bara en titt på mina kärl och sa "nej, det här går inte."
men, jag är inte den som ger mig i första taget!
så jag surfade in på geblod.nu och kollade när jag kunde gå på drop in för att få börja ge blod.

turen var på min sida och jag vandrade ner till sjukhuset och irrade runt i korridorerna ett tag innan jag hamnade rätt. väl på plats fyllde jag i en hälsodeklaration sen var det bara att vänta på min tur.

den här gången kom jag ett steg längre. fick lämna prover för att se att allt stod rätt till.
problemet kom när sjuksköterskan tog mitt blodtryck.
"- ja.. det är ju nästan lite väl lågt.
- okey, och vad innebär det?
- ja.. brukar du ha yrsel eller svimningskänslor när du reser dig upp eller så?
- öh.. nae. aldrig
- nehe, det var ju lite konstigt. du borde ha det, eftersom trycket är så pass lågt.
- nej. har inte haft det vad jag vet."
- ah nej, men läkaren som kollar igenom och ska godkänna prover o så får avgöra sen då."

så om alla prover var bra och jag blir godkänd, trots lågt blodtryck, så kan jag snart stryka ännu en punkt på min "to-do-list-before-thirty" - rädda liv!

på hemvägen ringde jag mamma och pratade lite om att jag hade lågt blodtryck, hon sa att både hon och min mormor alltid haft väldigt lågt tryck så att det nog kanske var något som har gått lite i arv. hon gav mig förslaget att jag skulle gå till vårdcentralen, är det för lågt så måste man tydligen äta mediciner för att höja trycket. jo jag tackar ja.

...