så här på kvällskvisten kommer vissa tankar som svävande små amöbor och slår rötter i min skalle.
funderingar som skapar oro.
iskalla händer och fötter i en annars så varm och trygg liten lägenhet.
två gånger har jag kollat att jag har låst dörren. inte för att jag tror att någon ska ta sig in, för att värna om sig själv.
tankar som skapar förvirring och osäkerhet.
en uppgivenhet och ett äcklande självhat infinner sig.
andra tycks nå så långt. jag hittar inte ens en pall att stå på.
den och den och den.
önskar jag att jag kunde kalla mina. men är det verkligen det jag vill ha?
sträcker ut en hand för att se vad jag kan nudda vid. slänger huvudet åt sidan och blundar, rädd för att bli besviken.
ciggen som nästan bränner mina fingrar, som bränner mina läppar, är så lätt att släppa på marken. stampa på, vrida runt tån och spotta hårt. allt blir tyst. bara någon som drar ner sina persienner, för att slippa se?
jag undrar och säger några väl valda ord tyst för mig själv.
frostgruset under skorna knastrar så fint när jag tar de lätta stegen uppför trappan.
harklar och sätter nyckeln i låset. suckar högt.
är det såhär det ska vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar