ibland slår blixten ner på precis rätt ställe.
först blir man chockad. men efter en stund inser man att glädje från blixten långsamt kryper upp genom hela kroppen och allt blir väldigt varmt och mysigt inombords.
ett å annat leende letar sig fram över mina läppar. hjärtat klappar lite extra och allt känns ganska bra.
trots att ett kaosartat privatliv står bakom, klappar mig på axeln och ber att få komma in och skapa oreda igen.
men jag väljer att inte lyssna, inte höra.
väljer att bara se rakt fram, känna en hand i min och sakta men säkert ta ett par stapplande steg framåt.
mot något nytt. något okänt.
något som en dag kanske blir det finaste som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar