min syster och jag

i slutet av förra veckan fyllde min syster 30 år.
när jag ringde för att säga grattis skämtade vi friskt om att hon snart skulle börja bli gråhårig, få rynkor och börja gå med rullator.
men det var allt det var, ett skämt.
på skoj för att driva med henne och hennes åldersnojja.
vi gör alltid så, min syster och jag.

jag berättar aldrig hur mycket jag saknar att ha henne nära varje dag.
jag berättar aldrig vilken förebild hon är för mig.
att jag beundrar hennes styrka och livsvilja.
att jag alltid har beundrat den hon är.

hur tacksam jag är att hon alltid finns där.

att jag vet att hon älskar mig, trots att jag snodde hennes hockeykort när jag var åtta år.
alla de gånger hon har tröstat mig när det en period under vår uppväxt var ganska stormigt hemma.
allt det hon har lärt mig och alla de saker vi gjort tillsammans.


jag berättar aldrig hur mycket jag älskar henne och ser upp till henne.
berättar aldrig det där som jag hoppas att hon redan vet.


ibland önskar jag att jag också fick fylla 30, gärna redan nu.
så min syster kan ringa och skämta om att jag snart är gammal och grå.
för det är så vi gör, min syster och jag.