orka vara du

i nästan hela mitt liv har jag ofta känt en form av avsky och en känsla av äckel när jag har tittat på bilder av mig själv, framförallt helkroppsbilder.
och hur ofta har jag inte svält eller bantat mig själv, bara för att jag jämför mig med alla andra?
hur ofta har jag inte stått inne i en provhytt och gått nedbruten därifrån för att jag inte ser ut som modellerna?
hur ofta har jag inte gråtande gått hem för att de underkläder jag kan ha aldrig har spets, fina färger eller ser allmänt sexiga ut.
hur ofta har jag inte stått o klämt på mina kurvor i spegeln, lipat och hatat mig själv?

ska det verkligen behöva vara så?

för några dagar sedan såg jag en skyltdocka där både höftben och revben stack ut. är det vad vi tycker är snyggt? är det vad som anses attraktivt på en kvinna?

varför har vi slutat bry om oss individen och hennes personlighet?

en vän till mig frågade en gång vad jag tyckte va attraktivt och vad jag tände på.
- humor... och att personen står med båda fötterna på jorden, vet sina mål och tror på sig själv.
- men asså, om man ska gå på utseende då?

varför handlar allt om ytan? varför måste vi svälta våra kroppar för att passa i de jeans som är på modet?
visst, jag tycker det är viktigt att ta hand om sig själv. träna och äta någelunda bra mat.
men om jag tar mig själv som exempel, jag var ganska smal fram till min för-pubertet. då bröst, höfter och lår började växa - för att de ska växa (!). när jag började högstadiet hade jag storlek 36 i tröjor, o jag ansågs vara tjock. kan någon förklara för mig hur den ekvationen gick ihop? jag blev mobbad för att jag hade utvecklat mer kurvor än många andra i min ålder och vägde runt 50kg.
trots min "övervikt" så var jag en trevlig, snäll och varm person. men det fick aldrig en chans att synas, för alla (nästan) som såg mig, såg bara mina kurvor.
inte konstigt att man körde tandborsten i halsen varje jävla kväll.
inte konstigt att jag, som så många andra, fick en skev uppfattning om hur en "normal" kropp ska se ut.
inte konstigt att jag, som så många andra, i flera flera år har hatat min spegelbild, gråtit för att jag, som så många andra, inte ser ut som "alla andra".

jag vet att min mamma en gång sa till mig:
- man jämför sig alltid med de som är mindre än en själv, de som är större eller lika stor ser man aldrig såhär på stan. 
och hon har ju rätt, min kloka mamma, man jämför sig med de som är smalare och mår skit själv.
bara för att jag råkar ha ett eller ett par för många kilon betyder inte det att jag är äcklig eller mindre värd.
mina vänner beskriver mig ofta som glad, social, öppenhjärtad, lite halv galen men framförallt snäll.
och någonstans är de det, just det, som betyder. att mina vänner, riktiga vänner, ser bortom min yta och ser min personlighet.
för egentligen, det är väl den som räknas?

har med detta inlägg bara en enda sak att säga,
var stolt över den du är,
var stolt över det du åstadkommer,
var stolt för att dina vänner är riktiga vänner som fullkomligt skiter i hur du ser ut, vilka kläder du har, utan älskar dig villkorslöst ändå.


ORKA VARA DU!