livet knatar på

min vardag består av c uppsats och åter c uppsats och för att orka och för att våga fortsätta pressa mig själv att fortsätta bryter jag då och då av med musik och vänner som värmer i hela kroppen.

jag unnar mig att packa en väska och leta mig fram mellan tåg, tunnelbanor och pendeltåg för att när jag kommer fram släppa allt vad skola heter.
jag åker bräda fortare än någonsin för att på något sätt blåsa ur huvudet.

allt kanske inte är så som jag önskat att det varit, men jag försöker att vara optimistisk
lev och låt leva

gör det bästa av situationen

tro på ödet

det blir liksom lite lättare då.

men framförallt (och, givetvis, för att framstå aningen tjatig) vänner är fan det bästa man kan ha

de får mig att skratta tills jag skriker att jag kissar på mig eller att jag inte får någon luft
tycker om mig för precis den jag är
ställer upp med en axel som jag kan torkar tårar på
finns alltid till hands när jag skriker ut något roligt som hänt eller tappar fattningen

ni är fanimej totalt underbara!

♥