visserligen njuter jag av de stunder som lyser sådär förbannat intensivt att jag måste kisa med ögonen för att överhuvudtaget se något alls.
som när berg-o-dalbanan tuggar sin väg upp på rälsens högsta punkt.
inte fan tittar man ner och tänker på hur förbaskat ont det skulle göra att ramla ner.
nä. man sitter spänd och väntar på det där killandet i magen som är så skrämmande härligt.
förväntan sprider sig ut i varenda liten cell som man består av.
sen.
helt plötsligt störtar allt ner och man skriker för sitt liv.
klamrar sig krampaktigt kvar på sin plats och blinkar med ögonlocken för att kunna se.
och saker och ting kommer till liv därinne i den lilla kroppen som är så skör att den kan brista av ett enda litet fall ner på marken.
och du vet,
du vet så väl att marken är nära,
och du vet hur ont det gör
för inte fan är det första gången du kastar dig upp i en berg-o-dalbana för att få kisa med ögonen mot det förbannat intensiva ljuset...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar