ingenting är längre som förut

egentligen borde jag sova. istället sitter jag uppe och lyssnar på Melissa Horn.
tankarna flyger runt där uppe och någonstans känns det tryggt.
att tänka är något jag kan, något jag är bra på.
i natt vandrar mina tankar iväg till något okänt. något jag har trängt bort, valt att slå ifrån mig.
för att det är jobbigt.
för att jag inte riktigt kan hantera det.
för att jag blir osäker och rädd.
inte för själva tanken, utan för känslan som tanken väcker till liv.
känslor jag inte tillåter mig själv att känna.
som jag en gång känt. som blev klippt itu.
jag vet att jag döljer en sanning. att jag måste våga ta det sista steget.
men det är mark som jag aldrig vandrat,
och jag vet inte hur jag ska vara säker på att marken under mina bara fötter bär mig.
jag blir förblindad av vad jag så länge har intalat mig själv.
jag har ljugit för mig själv så länge att jag tror att det är sanning.

o nu
när jag börjar förstå,
kan jag inget annat än inse att allt inte längre är på låtsas.
verkligheten är här och nu.

ingenting är längre som förut.

alice 2008