(h)järndöd.

jag är trött. helt fullkomligt slut. nej, jag behöver inte sova, men tack för omtanken.
nej, jag behöver en paus. en paus från mig själv och min omgivning.från allt som gör att jag andas. jag orkar helt enkelt inte med allting.
du har två alternativ: give up or get up. 

HELVETE HELLER!
vare sig jag ger upp eller ställer mig upp, betyder inte det att jag gör ett val för resten av livet. ibland behöver jag få ge upp innan jag kan ställa mig upp på nytt. jag behöver få vara svag och ynklig, precis som alla andra. att konstant gå omkring med en styrka för att slå ner hela världen borde ju förgöra en människa till slut. vem orkar vara stark? är det något att vara stolt över?
möjligen ser många upp till en stark person. jag ger hellre en medalj till de som vågar vara svaga ibland. DET är fan inte lätt! att våga visa att man inte mår bra eller är lycklig. då psykisk ohälsa ses som något farligt. något hemskt som man inte kan ta i tång med. förstå hur mycket det tar för en människa att gå emot det. hur starkt är det inte att våga visa sig svag?

Kanske glamouriserar jag verkligheten. för det är inte så det fungerar. haha, ja.. det skulle vara vackert och fluffiga moln hela tiden. vilket skämt.

Foto: Alice Karlsson

Min värld är stundtals ljus och stundtals mörk. ett ljus som är så bländande att det gör ont över hela kroppen, det är så mycket skratt-bubbel som pyr under ytan, bus i blicken och spring i benen att hela jag exploderar. jag hinner knappt njuta av det ljusa för det går så fort och det är allting på samma gång, gärna femton gånger om dessutom. allt känns så fullkomligt rätt och enkelt "Inget kan stoppa mig nu - jag är odödlig!"  
Men, något stoppar mig. helt plötsligt står jag i en grop fylld med lera. jag trampar och trampar, men jag kommer ingenstans. mitt i allt det vackra öppnar jag ögonen och befinner mig i en mörk tortyrkammare och jag ser hur jag själv punkterar mina lungor, köttar upp hela min kropp med en isande vass kniv - från fotknölarna upp till ögonbrynen. jag förblöder och skriker så högt att mina revben går av, ett efter ett. jag vrider mig i plågor och gråter för mitt liv.
ingen hör, ingen ser.

 och det är här, jag pendlar. dag ut och dag in. jag kan aldrig riktigt slappna av och bara njuta av att få leva. jag får aldrig en paus. nej, för jag har ju bara två alternativ.
eller kan du se på saker i ett nytt ljus nu?






det är okej att ge upp ibland. det är okej att vara svag.
att vara svag gör dig stark.


.