jag lever varje dag i skräck

jag sover i tröjan som fick agera zebrapäls i lördags.
det är ett hål i min päls på höger sida. som om ett runt litet spjut har stuckits in där. borrat sig igenom mitt kött, mina senor, hackat sönder mina revben och punkterat mitt hjärta.

men jag kanske inbillar mig? kanske lever jag i en värld som inte är på riktigt? jag slåss mot svart och vitt varje dag. kategoriserar allting i min skalle. ändå är det alltid ett stort kaos. minsta lilla ord (eller inga ord alls för den delen) skakar min värld och jag hamnar som en liten boll på golvet i en våldsam ångestgråt.

läpparna sluter sig runt glaset. sval mjölk fyller min mun och jag blundar samtidigt som jag sväljer. låter armen nonchalant svepa över munnen. ser ut genom fönstret och kliar mig i ögat.

det är svårt att säkert veta att mitt nästa steg kommer att hålla för mig. jag vet aldrig om mina ben bär mig eller om min kropp ger upp hoppet om mig och slutar fungera i nästa sekund. tänk om jag rasar ihop som en fällkniv för att mitt skelett går sönder?
jag lever varje dag i skräck och järnridåer som jag fäller ner undan för undan.

katten snarkar fortfarande i min säng. klockan på micron blinkar elakt i mitt ansikte. 03:17. det vita täcket utanför fönstret sveper sig tätare omkring husen och kylan försöker tränga sig in i alla små fönster. jag suckar, ställer ner glaset och går bort till min säng igen. kryper ner och snosar i kudden. somnar inte. ligger vaken och lyssnar efter någons närvaro. men jag hör bara mitt kylskåp skälla ljudligt...

...