snön piskar mig i ansiktet...

... och jag försöker stå ut genom att pressa hörlurarna ännu lite längre in i öronen, drar upp volymen till max och försöker fylla hela skallen med glad allt-är-så-jävla-bra musik.
men inte fan blir det bättre. jag lyfter på huvudet och blinkar snabbt med ögonfransarna för att slippa vassa snöflingor i ögonen, men jag vet inte vad jag ser för jag har fullt sjå med att hålla balansen i den ankelhöga snön. inte är det paradiset inte, nej helvetet kanske (om det nu kan vara kallt i helvetet - vad vet jag?)

huvudvärken trycker sig ut på alla håll och kanter, jag knarkar ibumetin för att orka fokusera och härda ut. men det är inte roligt längre. inte ett dugg!

när jag kommer hem och borstar av mig snön som ligger i ett tunt lager över hela mig, så sitter katten på mattkanten och tittar på mig med sina tefat's stora gröna ögon, en pilimarisk blick och blundar långsamt. nästan som om hon skulle hånle åt mig. som om hon vet hur hemskt vädret är och att hon har varit inne hela dagen i en varm säng.
jag vet inte, ska jag vara avundsjuk eller bara be henne krypa ner hos mig när jag slänger mig i sängen och kletar jag-orkar-inte-mer mascara-kladd på min nytvättade vita kudde?

slår på datorn och queue:ar alla happie feelings låtar från disney som jag bara kan hitta. ställer mig vid spisen - kokar pasta och steker lax. inte mår jag bättre ändå.
maten växer i munen och jag fryser om fötterna. lyckas slänga i lite vatten i vattenkokaren. tänker: nu ska här bli mysigt te.
varför är teet slut just idag? jo, för att jag lyckades pulsa ner till ica och lämnade inköpslistan hemma. kul.

intalar mig själv att det blir bra. lugn bara lugn.
men inte mår jag bättre för det.

vissa dagar borde inte ens få finnas.
hur raderar man det kognitiva?