kanske vågar jag aldrig riktigt gå i närkamp med mig själv, för varje gång jag närmar mig en sanning inom mig själv så blir jag rädd. rädd för att den delen av mig inte ska vara tillräckligt bra. jag vet, jag ställer väldigt höga krav på mig själv, det har jag alltid gjort.
men fortfarande, är jag osäker på mig själv. vem jag är och hur jag borde vara för att få vara någon.
alla dessa år av utanförskap som jag har bakom mig gör att jag fortfarande idag är rädd för att bli ensam kvar. och det är kanske vad som är påväg att hända. jag duger inte längre i era ögon.
varför kämpar jag då så innerligt för att få en plats i eran famn, när ni uppenbarligen inte vill ha mig där längre?
jag vet inte. varför tyr jag mig inte till de som jag vet finns där, vars famn alltid är öppen för mig?
är jag bara dum i huvudet eller allmänt korkad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar