"you with the sad eyes"

tänk att det är de små sakerna som verkligen kan få tårarna att vilja pressa sig fram bakom ögonen. saker som kanske inte ens är befogade kan göra mig så fruktansvärt ledsen och olycklig.
varför?
varför är just jag så väldigt känslig för de där små sakerna?

trodde att allt skulle vara som vanligt igen, nu när ytterligare en termin på högskolan drar igång med alla värmande vänner runtomkring mig. men det är tydligt att det inte är som det brukade. någonting har förändrats. kanske är det jag som har förändrats, eller är det dem? jag vet inte. men allt står inte rätt till.
jag har kanske mig själv att skylla, att jag inte är den där ybersociala person jag behöver vara för att platsa in bland alla andra. men jag vill inte spela ett spel där jag inte kan vara mig själv. jag vill kunna vara accepterad för den jag är, inte den alla andra tror att jag är.
men livet är kanske bara ett spel. jag har börjat tvivla på att det finns en mening.

det känns som om jag inte längre passar in. vem vill vara vän med en ärrad, sjuk liten flicka med äckligt låg självkänsla? någon som bara gråter och aldrig ler. som bara är besvär för världen.
nej, det finns ingen mening.

är på väg att återigen ge upp.