gamla ränder går aldrig ur...

jag har minnen som aldrig kommer att blekna. både vackra och hemska minnen som jag alltid kommer att bära med mig. som har etsat sig fast hos mig.

idag när jag gick förbi en grupp människor som satt i skolan var jag tvungen att kasta ytterligare en blick på en person som jag kände igen. någon som jag mindes så väl från de där två veckorna innan sommaren kom. de där två veckorna som jag spenderade bland människor i vita kläder, med tröstande famnar och magiska ord. 

som såg mina zebraränder utan att rygga tillbaka. som alltid satt på sängkanten och hjälpte mig att torka tårarna. som faktiskt lyssnade på vad jag sa. som såg mig för den jag var. som tog hand om mig när natten skrämde mig. som fick mig att vilja börja leva igen.

helt plötsligt satt hon där och jag visste inte hur jag skulle göra. våra blickar möttes och jag tror vi båda förstod varandra. från mitt håll min tacksamhet och från henne hennes glädje att se mig må bättre.
det var ärligt.
en sekund av ärlighet.
vackert.

kindpuss.