vet att jag alldeles för många gånger låter mig själv tycka för mycket om.
och jag är livrädd för alla möjliga separationer. både människor och djur.
klockan var strax efter fem på eftermiddagen då min telefon ringde. ett nummer jag inte kände igen men som jag mycket väl visste skulle ringa vid den här tiden, den här dagen.
det var en kille som ville komma och hämta Fia och Chagall.
jag svarade glatt att jag var hemma och att det bara var att slå en signal när han var framme.
vi la på och någonting inom mig gick sönder.
någonstans förstod jag nu att detta var min sista stund med Fia och Chagall.
jag tog upp Fia i famnen och grät. grät förtvivlat.
telefonen ringde ännu en gång. dolt nummer. det var Sara. försökte dölja min förtvivlan men Sara hörde mig ändå. hon förstod och skulle komma på en gång.
efter en stund knackade det på min dörr, in klev Sara och gav mig en kram.
allt jag kunde tänka på var att någon jag inte ens kände nu skulle komma och hämta två av de finaste katterna på jorden. och jag fick knappt chansen att säga adjö.
kontrakt skrevs och Fia och Chagall var inte längre "mina".
Fia protesterade vilt i buren och ville inte alls vara med på det som nu komma skulle.
jag ville inget hellre än att ta ut henne och hålla henne i min famn och säga att hon för evigt kunde stanna hos mig.
men jag höll mig. insåg själv omöjligheten.
dörren stängdes och jag var ensam kvar.
bröt nästan ihop. saknaden rev inom mig.
sorgen växte som ett stort svart hål inombords.
Fia och Chagall har nu fått ett riktigt hem. ett eget hem. och jag är lycklig för deras skull. trots att saknaden är stor.
de gav mig villkorslös kärlek, fick mig alltid att le och torkade mina tårar i svåra stunder.
jag är tacksam för att jag genom Livbojen för hemlösa katter nu alltid kommer att ha Fia och Chagall i mitt hjärta.
<3
 |
| Finaste Fia. |
Vad fint skrivet Alice, och snyft, man blev ju tårögd du är verkligen en liten poet. Vilket kanonjobb du gjort med Fia och Chagall, två katter på livets botten som fått en andra chans, räddade från en skitig lada utan värme och räddad från en kattsamlare med 50 katter hemma hade de här katterna gått under om inte DU funnits där för dem. Tack åter igen för att du gav de här underbara katterna en fristad och vi kommer sakna dig som jourhem trots att jag nu förstår hur jobbigt det är för dig att lämna ifrån dig dem så tänk att du gjort en mycket god gärning och jag hoppas att du kanske framöver vill ställa upp igen, OM det inte är allt för smärtsamt för dig såklart. Kram Sara, och ps. ett liv vill alltid leva, man skall aldrig säga "det är bäst för katten att den får somna in", det tror jag att vi är överens om. Ge katten TID och du får den underbaraste vän som finns :)
SvaraRadera