någonstans tror jag på att låta kroppen bestämma.
hur mycket huvudet än vill, kan man inte pressa sig så hårt att det känns som om hela världen rasar ner i en mörk avgrund.
tänker på minnen, fragment från mitt liv som fastnat framför mina ögon.
jag tänker inte bli sådan igen.
jag är mer klok än så, starkare.
jag kanske inte är ett geni alla gånger och jag kämpar fortfarande med min impulsivitet.
men någonstans känner jag mina känslor och vet när det är dags att säga stopp innan det är försent.
man lär sig av sina misstag, eller hur var det?
även om tårar faller och allt känns hopplöst, vet jag hur jag kan vända det.
och jag slås av hur mycket jag har vuxit de senaste åren.
hur stolt jag blir över mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar