en grå, otröstlig klump. eller?

någonstans försöker jag att ta minst ett steg på egen hand varje dag.
och visst går det bra. ibland. och andra gånger går det bättre. beror så mycket på.
som i morse, jag tror att jag skulle kunna kalla mig själv för en grå, otröstlig klump. en dag då allt bara känns så fel.

men. så finns ju de där dagarna som känns så mycket bättre. som när Jessika och jag stövar runt inne på Maxi och pratar om hela världen. eller när någon okänd ringer och säger att mitt CV ser bra ut och frågar om jag är ledig för arbetsintervju nästa torsdag. eller när tågbiljetten till stora staden är betald och bara ligger och väntar på att jag och Marcela ska ta oss upp för att åka longboard hela dagen. eller helt enkelt när man lyckas få till en fin egobild, trots att man minuterna innan var en grå, otröstlig klump.

nu skiter jag fullständigt i allt vad skola heter och åker och jobbar istället.