"this is where the story ends, or have I just begun.."

Ibland finns det så mycket ord att läpparna inte hinner med att spotta ut alla, och ibland, stundtals så behövs det inga ord. I luften närmar sig hösten och sommaren drar sina sista suckar för det här året. 
Kanske är det nu med hösten som alla mina nya utmaningar väntar. Trots att jag någonstans känner igen saker o ting. Som ett gammalt kapitel som måste läsas om. Fast med andra ögon. Kasta om orden och skapa nya meningar för att på så sätt i slutändan veta med gott mod att mitt liv blivit den bästa boken.

Inte för den delen. Nog för att jag ser fram emot att ta mina första verkliga steg på egen hand i världen. Men jag kan aldrig säga att jag inte är livrädd på samma gång. Skräck blandad förtjusning kanske man brukar säga. Jag längtar efter nya äventyr men är fortfarande rädd för var vägen tar mig. Rädd över att inte se nästa skarpa kurva. Men det är kanske även det livet faktiskt i slutändan går ut på. Att lära sig leva.

Jag tror någonstans att det är det jag har längtat efter. Att genom utmaningar växa som människa. Lära mig mer om mig själv, mina förmågor och, givetvis, mina brister. Få chansen att vandra lekande lätt och skrämmande svårt genom livets med- och motgångar. Att få bli den jag är, och den bästa jag kan vara. Leva mitt liv på mina villkor. Utifrån vem jag är. Utifrån allt jag är.