ibland känns det som om tiden vrids tillbaka och jag finner mig själv på något sätt i den lilla tonårskroppen som jag trodde hade ramlat ur i något dike på vägen in i vuxenlivet.
vissa dagar är jag säker på mig själv, vet vad jag tänker och känner. jag vet att jag står med båda fötterna på jorden och har ett stadigt grepp om det som kallas liv.
men stundtals försvinner min verklighet och jag slungas in i den förvirring och det hemska mörker som var min enda trygghet så länge under min stormiga tonårstid. och jag funderar på hur mycket jag egentligen har vuxit, hur långt har jag tagit mig? och vem har jag blivit?
eller är jag precis som alla andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar