"om ditt hjärta slår kommer jag vara med dig vännen vart du än går..."

att fullständigt öppna sig för någon, blotta sitt inre och blöda helt öppet.
kan vara oerhört svårt. och göra fruktansvärt ont.
du vill berätta allt, men ångest och oro för att förlora någon du kommit att tycka väldigt mycket om är skrämmande.
rädslan för att en nyfunnen vän dömer och vänder dig ryggen när din hemska hemlighet, dina fruktansvärda ärr och allt annat som du så gärna döljer för din omgivning helt plötsligt kommer från dina läppar i små ord.
marken du stod på faller och muren du byggt upp omkring dig för att skydda dig mot den hemska världen rasar ner i ingenting.

men när det är över, när du står där. helt naken inför din egen sanning...
är du ändå ganska glad över att inte längre bära det tunga ensam.
du inser att när någon faktiskt ger dig tid och vågar lyssna hjälper det till att laga det där trasiga inuti.

och jag är inte rädd längre.
för jag hade rätt hela tiden.

den jag tillslut valde att blöda öppet inför visade sig vara en jävel på att plåstra om mig utan att rygga tillbaka.

tack.