lång väg tillbaka

det finns så många saker man borde göra. så många val att tänka på.
allt som oftast kommer jag på mig själv med att välja fel. tänka fel.
o stundtals förvånas jag över hur rätt jag väljer. hur rätt jag tänker.
jag tror aldrig att jag kommer växa upp. jag kommer åldras, fylla år och bli äldre. fast aldrig äldre än vad jag är. som att stanna i tiden. låta allt runtomkring frysa i ögonblickssekunder. de sekunder då hela världen känns perfekt, allt är precis så som man önskar det och inget annat känns viktigare än nuet.

man lär sig av sina misstag. man snubblar och skrapar upp både knän och händer. men trots att asfalten tycks bli hårdare efter varje fall, så reser man sig upp och går vidare. man kanske tillåter sig att ligga kvar på marken ett tag, kanske för att tycka synd om sig själv eller fundera på vad som gjorde att man snubblade. men ändå. ändå reser man sig upp varje gång. och går vidare. man är någonstans så stark som man behöver vara. att tårarna ibland bränner på kinderna, taggtrådsgråten sliter i halsen och hålet i hjärtat tycks bli större och större för varje nanosekund, betyder egentligen att man varit för stark alltför många gånger

punkt