fången i min egen verklighet?

det var längesedan jag skrev. mycket har hänt och en del låter jag helt enkelt vara osagt. för ibland behövs det många ord till att förklara något litet, ibland krävs inga ord alls för att berätta om något stort.

just nu har jag tre minuter och femtiotvå sekunder på mig att skriva färdigt det här inlägget, för sedan har nämligen min film för kvällen/natten laddat färdigt.

jag har funderat på en sak. många gånger nöjer jag mig med min vardag. jag jobbar, hinner knappt träffa vänner, tittar sällan på tv längre (intresset finns inte), jobbar lite till och har sedan näst intill obefintlig energi kvar.
vad hände? växte jag upp och fick ett jobb? is that it? lever alla såhär, eller är det bara jag?
jag kan inte säga att jag vantrivs.. jag bara menar att det var så mycket enklare att gå i skolan. nästan så jag saknar det stundtals. man visste vad man gjorde varje dag, sen hade man läxor som gärna kunde vänta till natten och all tid däremellan handlade bara om kompisar och kärlek.
nu, är jag fången i min egen verklighet? min egen vardag?


damn it.