jag är trött på att vara en främling framför mig själv. känna känslor som egentligen inte finns inom mig. en ständig rädsla för att inte längre orka.. vara jag. ilska som får hela världen att explodera och tårar av frätande syra. den ständiga smärtan inombords som river och sliter i allting, som aldrig brinner ut. ibland är det som att jag ser och hör mig själv utan att jag kan styra vad som händer. jag ser hur jag gör saker som skapar kaos. jag hör hur jag säger så djupt elaka saker.
även fast jag inte vill. jag är inte med. det är inte jag som styr. jag, min medvetenhet, svävar ovanför och tittar på med förskräckelse hur mycket ont jag gör mot både mig själv, min kropp och de i min närhet som jag vilken dag som helst skulle offra mitt liv för.
ett moment... en nanosekund... en explosion av oförklarlig ilska.
och jag är så medveten över att min reaktion inte kan rättfärdigas med min känsla.
och jag skäms.
skäms så jävla hårt.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar