drömmer om en annan vardag.

Flera kvällar i rad nu har känslan av ensamhet och att jag är övergiven smugit fram från alla små mörka hål i mitt inre och satt giftiga huggtänder i mig. Och jag skäms. Skäms för att jag reagerar med så mycket kraft på något så litet som att Hjärtat är trött och vill gå och lägga sig innan jag vill det.
Och då sitter jag här. Med gråten i halsen och ångesten som river och sliter i allt den kommer åt.
Hur länge är länge nog att ens orka?
Jag övar in ett röstläge, ett ansiktsuttryck, ett leende för att lura alla i min omgivning men jag har lurat så många så länge att jag börjar tro på mitt eget skådespeleri.
Egentligen är allting bara en enda stor grå massa som inte ens går att definiera vid namn.

Jag försöker att vara delaktig i mitt eget liv, men jag inser att jag tänker igenom hur min situation ser ut just nu och suckar så djupt att luften helt går ur mig. Jag är trött på samma gamla vanliga vardag. Jag vill ha äventyr och slippa en dimmig tristess - för att jag måste - för att det ska vara så.

Nej. Att bli vuxen suger jävligt hårt. Inte ens mina försök att leka konstnär ger utdelning av lyckliga endorfiner i hjärnan längre. För mycket kaffe och för många cigg gör inte längre att den där känslan av lugn infinner sig. Jag kan inte pyssla för att avleda alla skrämmande tankar. Skrämmande tankar som snart blir faktiska handlingar, handlingar som aldrig skulle kunna rymmas i din hemskaste mardröm. Hur länge är länge nog att ens orka? Kan inte ens skriva för att riva ner alla murar. Världen rör sig i slowmotion och jag pallar inte ens bry mig längre. Ingenting betyder någonting längre.
Där ljög jag. Hjärtat betyder, Hjärtat betyder så förbannat jävla helvetes mycket att jag knappt tror att hennes existens är på riktigt. En människa kan inte ens i mina fantasier vara så fantastisk som hon är. Hon torkar alla mina tårar och kysser alla mina sår. Hon får allt annat i hela världen försvinna i en ljudlös stillhet (lite som att trycka på paus och mute samtidigt). Många gånger undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna den vackraste av människor i hela universum. Hon får allting att falla på plats.
och jag älskar henne mer än vad alla stora fantastiska ord någonsin kan beskriva.


Det var inte alls såhär det här inlägget skulle bli. Jag skulle sitta här, dricka min varma obo'y och skriva om hur mycket jag vill ut på äventyr och resor utan planering. Fast allting blir kanske inte alltid som man har tänkt sig. Lite som att släppa på en spärr och upptäcka att hela dörren flög åt helvete men att du garvar åt hur sjukt allting är ändå.

spela roll.

.