för att jag är jag.

Det var ett tag sedan jag lät mina ord flöda fritt. längesedan jag behövde skriva av mig.
skriva är det jag kan men orden är ibland både min fiende och min främsta tröst.
jag känner mig förvirrad. som att jag är delad i två. en vit och en svart. alla gråzoner har suddats ut för att lämna plats för en tomhet med en ekande ensamhet. trots att jag ler och dansar fram i vardagen är varje natt en kamp för mig själv. det finns mycket omkring mig som skapar tårar. och jag tror inte att det spelar någon roll hur mycket jag försöker att förklara, har du inte upplevt det kan du aldrig någonsin förstå.
förstå hur det är att gång på gång, i varje tanke, varje känsla slitas mellan två delar. en sanning som är verklig och en falsk fasad som är min verklighet. går det ens att förstå?

varje dag kämpar jag för att överleva. varje dag kämpar jag för att vara stark. varje dag kämpar jag för att orka vara jag.
många gånger önskar jag att jag bara kunde få vara normal. slippa ångesten och de svidande tårarna varje kväll när mitt Hjärta säger att hon är trött och snart somnar. för jag upplever att jag blir ensam och övergiven. jo tack, jag hör nog era röster där på andra sidan skärmen "vad löjligt".
för dig kanske. för mig, som upplever en fruktansvärd ensamhet som skär genom hela min kropp som en isande kniv från mina fötter, genom min ryggrad och köttar upp min hals, är det på riktigt. eller när mitt Hjärta ger mig en puss och säger "vi ses ikväll" innan hon åker iväg till jobbet och jag fullständigt bryter ihop då min känsla säger mig att hon aldrig mer kommer komma hem. att hon lämnar mig, för att jag är jobbig, klänger och kletar alldeles för många kladd-mascara-tårar i hennes famn.
Känslan av att vara en börda för de omkring mig. känslan av att jag förstör allting.
Svartsjukan som äter mig inifrån och ut, som får mig att i ursinne riva ner en hel bokhylla och skapa nya röda sammetstrådar på min hud.
Dagar då jag känner mig som ett missfoster och inte kommer upp ur sängen för att ångestens svarta slöja långsamt stryper mig. för att jag är jag.

jag har aldrig kallat mig själv för trasig. aldrig. jag väljer att se hur stark jag är.
jag har ingen hud mot omvärlden, allt som ger dig ett rivsår blir ett stort köttsår hos mig. allt som ger dig ett stick blir tusen spikar rakt genom min kropp. alla ljud som du hör spelas om och om i mitt huvud, fram och tillbaka för att analysera varje detalj. varje kritik du ger dig själv ger jag miljoner gånger om. för varje glädjeskutt du tar, hoppar jag runt hela jorden flera gånger om. för varje tår du fäller, skakar hela min kropp och jag skriker så mina lungor går sönder när tårarna aldrig tar slut.
jag har upplevt mer smärta och mer euforisk glädje på mina tjugofem år i livet än du någonsin kommer ha fått smaka på vid din dödsbädd.
så nej. jag är starkare än de flesta. jag är fortfarande vid liv. jag ger inte upp hoppet om att en dag få vara lika unik som du.