bara de blinda kan se mig nu

Sitter hemma, i köket, på en vit stol.
känner efter, men vet inte vad jag egentligen känner.
misslyckad. missförstådd.
TRASIG

ett stort svart kaos inombords som river och sliter i allt. jag vill inte ge upp, jag vill vara stark och orka flyga på de vingar jag kämpat så länge för att få att sitta fast. men just nu, är det som att jag vaknar upp ur en tät dimma och ser saker och ting mycket tydligare än förr. jag inser vad jag behöver göra för att våga kämpa vidare. men det är skrämmande. jag behöver ge upp en viss trygghet för att må bra. en viss trygghet som jag trott varit rätt men som i verkligheten bara trycker ner mig i ett bottenlöst mörker. och när jag försöker ta mig härifrån dras jag ner gång på gång av min egen dumhet. allt jag tänker är att det aldrig i livet är värt det. att det inte ska vara såhär att ta sig från punkt A till punkt B i livet. det är tungt och alla beslut jag måste ta gör ont, för att jag överväger att lämna något jag är van vid och känner igen bakom mig. för att på något sätt bli fri. är det för mycket begärt?

den äckliga klet-ångesten som tar sig in under min hud och bryter ner mig bit för bit.
JAG ORKAR INTE.

vill bara spy ut allting som gör att taggtrådsgråten sliter i halsen och revbenen bryts av ett efter ett.
vad spelar det för roll?
"bara de blinda kan se mig nu..."
Smärtan skär sönder min kropp och rösten i mitt huvud som skriker i mitt öra hur vidrig jag är visar sig tillhöra mig själv.
jag vill inte leva här och nu. jag vill bara lösa upp alla knutar på min själ och bli fri från mig själv.
vill inte vara den jag är, hatar mig själv.
jag river upp sår och kör in naglarna så långt in jag kan och trycker till. för den fysiska smärtan kan jag hantera.

så jävla dumt.