vems roll?

Egentligen spelar det ingen roll.
Ingenting spelar någon roll.
Allt är helt jävla fantastiskt.

Tills min hjärna lägger sig i.
Bestämmer hur jag ska tolka saker, hur jag ska tycka och känna.
Sen finns det inget stopp.
Som att springa i nedförsbacke utan bromsar.
Små ord blir till stora stenar som knäcker varje ben i min kropp. Pressar sönder allt i sin väg.

Fast det spelar inte heller någon roll.
Ingenting spelar någon roll.
Ingenting är fantastiskt.

För mitt hjärta har gått sönder.
Det orkar inte längre slå, slå för att orka leva med mig.
Så enkelt. Det tar bara stopp.
Tvärnit mitt i gatan med ansiktet rakt ner i asfalten.
Och jag skrattar.


för det spelar fortfarande ingen roll.