"fragment från mitt liv..."

någonstans tror jag på att låta kroppen bestämma.
hur mycket huvudet än vill, kan man inte pressa sig så hårt att det känns som om hela världen rasar ner i en mörk avgrund.
tänker på minnen, fragment från mitt liv som fastnat framför mina ögon.
jag tänker inte bli sådan igen.
jag är mer klok än så, starkare.

jag kanske inte är ett geni alla gånger och jag kämpar fortfarande med min impulsivitet.
men någonstans känner jag mina känslor och vet när det är dags att säga stopp innan det är försent.
man lär sig av sina misstag, eller hur var det?

även om tårar faller och allt känns hopplöst, vet jag hur jag kan vända det.
och jag slås av hur mycket jag har vuxit de senaste åren.


hur stolt jag blir över mig själv.

"att transkribera är ungefär lika roligt som att sitta och karva sig i pungen"

nu vet jag inte riktigt om jag kan hålla med föregående talare, då jag faktiskt inte har en pung att karva i. men teoretiskt sätt borde det stämma. har suttit i skolan och lekt duktig student i nästan en timme och är snart redo att spy på min egen röst.

orka vara du

i nästan hela mitt liv har jag ofta känt en form av avsky och en känsla av äckel när jag har tittat på bilder av mig själv, framförallt helkroppsbilder.
och hur ofta har jag inte svält eller bantat mig själv, bara för att jag jämför mig med alla andra?
hur ofta har jag inte stått inne i en provhytt och gått nedbruten därifrån för att jag inte ser ut som modellerna?
hur ofta har jag inte gråtande gått hem för att de underkläder jag kan ha aldrig har spets, fina färger eller ser allmänt sexiga ut.
hur ofta har jag inte stått o klämt på mina kurvor i spegeln, lipat och hatat mig själv?

ska det verkligen behöva vara så?

för några dagar sedan såg jag en skyltdocka där både höftben och revben stack ut. är det vad vi tycker är snyggt? är det vad som anses attraktivt på en kvinna?

varför har vi slutat bry om oss individen och hennes personlighet?

en vän till mig frågade en gång vad jag tyckte va attraktivt och vad jag tände på.
- humor... och att personen står med båda fötterna på jorden, vet sina mål och tror på sig själv.
- men asså, om man ska gå på utseende då?

varför handlar allt om ytan? varför måste vi svälta våra kroppar för att passa i de jeans som är på modet?
visst, jag tycker det är viktigt att ta hand om sig själv. träna och äta någelunda bra mat.
men om jag tar mig själv som exempel, jag var ganska smal fram till min för-pubertet. då bröst, höfter och lår började växa - för att de ska växa (!). när jag började högstadiet hade jag storlek 36 i tröjor, o jag ansågs vara tjock. kan någon förklara för mig hur den ekvationen gick ihop? jag blev mobbad för att jag hade utvecklat mer kurvor än många andra i min ålder och vägde runt 50kg.
trots min "övervikt" så var jag en trevlig, snäll och varm person. men det fick aldrig en chans att synas, för alla (nästan) som såg mig, såg bara mina kurvor.
inte konstigt att man körde tandborsten i halsen varje jävla kväll.
inte konstigt att jag, som så många andra, fick en skev uppfattning om hur en "normal" kropp ska se ut.
inte konstigt att jag, som så många andra, i flera flera år har hatat min spegelbild, gråtit för att jag, som så många andra, inte ser ut som "alla andra".

jag vet att min mamma en gång sa till mig:
- man jämför sig alltid med de som är mindre än en själv, de som är större eller lika stor ser man aldrig såhär på stan. 
och hon har ju rätt, min kloka mamma, man jämför sig med de som är smalare och mår skit själv.
bara för att jag råkar ha ett eller ett par för många kilon betyder inte det att jag är äcklig eller mindre värd.
mina vänner beskriver mig ofta som glad, social, öppenhjärtad, lite halv galen men framförallt snäll.
och någonstans är de det, just det, som betyder. att mina vänner, riktiga vänner, ser bortom min yta och ser min personlighet.
för egentligen, det är väl den som räknas?

har med detta inlägg bara en enda sak att säga,
var stolt över den du är,
var stolt över det du åstadkommer,
var stolt för att dina vänner är riktiga vänner som fullkomligt skiter i hur du ser ut, vilka kläder du har, utan älskar dig villkorslöst ändå.


ORKA VARA DU!

sometimes, all you need is to smile

ett steg i taget

man skulle kunna säga att jag tagit ett steg.
ett stort steg in i vuxenlivet. med ett leende och en stolthet i bröstet som värmer hela kroppen.

innan var jag kanske blind, eller rättare sagt inte vågade öppna ögonen, inför vad vuxenliv innebar.
nu står jag med båda fötterna på jorden och jag väljer att njuta och göra det som får mig att leva och orka finnas till.

det största momentet hittills i mitt liv har just börjat och jag skakar som ett asplöv. men med beslutsamhet och ett riktigt jävlar anamma så vet jag att jag kommer att ta mig igenom det och komma ut på andra sidan med nya erfarenheter och som en starkare människa.

jag tror att det är lite av vad livet går ut på, att hela tiden växa och bli bättre som person.
men att inte jäkta på den resan. att låta den få ta sin tid. att hinna andas och faktiskt leva.

trots att jag ofta får höra att jag är klok och eftertänksam så medger jag att jag är livrädd.
livrädd för att bli besviken på mitt liv.


fast, det hindrar mig inte från att njuta ändå...

helgen

ja jisses, den här helgen har varit något som kan kallas vid awesome.
- det bästa är att det inte är slut ännu.

fredagen bjöd på en riktig brakfest iförd ovve och väst. längesedan jag var så på kanelen, men det var verkligen något jag behövde.
verkligheten med otroligt mycket skolångest, egna problem, vänners problem och allt annat som gör att tankarna går i ett uppe i hjärnkontoret fick en chans att fly undan en stund.
släppa loss och bara vara, slappna av helt för en kväll var pricken över i:et.
spot on vad jag behövde just nu.

under lördagen fick jag verkligen erfara att det finns konsekvenser med att blanda vodka och apelsinjuice.
baksmällan.
men det var såå värt det.
efter en god pizza med Angelica gav vi oss av för att städa i fest lokalen.
sen hem o vad jag tänkte skulle bli vila som blev sova i tre timmar - fab!
Jessika ringde och sa att hon bjöd på chokladiga bär med vaniljsås och jag menar, jag är inte den som tackar nej! o gott var det!

nu är planen att skriva några rader till på hemtentan innan det är dags att nanna kudden.


som ett extra litet tillägg: Moses lyssnar uppenbarligen mer till Måns än Moses.. hm.. namnbyte?