404 dagar

världen är ful, men du är vacker i mina ögon.


jag vet inte ens om jag kan skriva längre. bokstäver blir inte längre vackra, glittrande poetiska meningar. snarare ett jitter av ordbajseri som inte betyder någonting. synd egentligen.
jag har alltid tyckt om att skriva. det har varit ett sätt att hantera mig själv. det har gått 404 dagar sedan jag skrev sist. ibland vill jag gräva mig en grop och försvinna. ibland vill jag inget hellre än att skrika ut min lycka. men allt är inte så jävla enkelt alla gånger. det finns gråzoner och färger som jag inte kan någonting om ännu. allt är fortfarande svart och vitt. aningen tröttsamt. vissa dagar skrattar jag och gör alla de där sakerna som jag älskar och njuter av, andra dagar tar jag mig inte ens upp ur sängen. ofta gråter jag många tårar, andra gånger sväljer jag ilskan och blundar. nästan varje dag hatar jag mig själv, känner mig oduglig och skäms för hur patetisk jag är. jag spränger öronen med musik i alla dess former och försöker att leka konstnär med färg och form.

ordbajseri?

okej. jag byter fokus. nog om den vardag jag lever i.
fast nej. om jag ska ta upp det här med att skriva igen, kan jag inte utelämna något.
och det är såhär det ser ut.

saker som andra aldrig ens skulle lägga märke till är för mig en stor detalj i något ännu större. hur kan jag förklara? jag ser aldrig mig själv som normal. jag är inte normal. spelar ingen roll vad mina närmsta säger, jag har fortfarande en stämpel i mina journaler. jag är inte normal. men det är det ingen annan än jag som riktigt har fattat ännu.