en dag i taget

Dagarna avlöser varandra i ett sömnlöst tumult och jag tappar greppet om det som borde kallas verklighet. Allt känns som en obehaglig dimma som tar sig in i hela kroppen och gör mig alldeles lealös. Jag vet inte varför jag känner som jag gör längre. Har jag någonsin vetat det? Är det nu min resa börjar? resan mot en vackrare tillvaro utan mörker, kaos och för många våta kinder.
Allting rör sig så fort fram och jag inser att jag har tappat mig själv på vägen. För att komma ikapp, plågar jag mig själv med att förvränga människors ord, handlingar och intentioner. jag vet, jag vet att det inte är rätt, men jag kan inte hjälpa att undersöka det där som gjorde lite lite ont, för att se hur mycket ont det faktiskt kan göra. om jag letar tillräckligt länge, utsätter mig själv för all tänkbar smärta... kanske jag en dag kan bli immun. eller?

jag söker dagligen efter nya pilar att skjuta rakt in i min själ. för att se hur mycket jag klarar av. inte bara från andra, utan gärna elda på lite från mitt eget håll med. det finns egentligen ingen större poäng med det hela. kanske vill jag bara känna att jag lever och att jag är mänsklig. eller.. så har jag uppenbarligen så mycket självhat att det räcker och blir över många gånger. jag behandlar mig själv som skit, för att jag i mina egna ögon inte ens är värd luften jag andas. ha, den hade ni aldrig hört förut eller hur? *märk ironin*

Nej.. jag kanske inte är så jävla speciell som jag tror. och kanske just därför blir jag straffad för det - av mig själv.

en dag i taget, Alice
en dag i taget.