"acceptera det och omfamna dig själv..."

Ibland kommer livet i kapp som en stor lysande motorväg, full fart rakt in i bergväggen.
När dammet lagt sig och jag stapplande tar mig ur bilvraket, ser mig omkring och inser att de skrapsår jag fick inte blev så djupa, slaget mot huvudet blev inte förödande utan bara en lättare hjärnskakning, inser jag att jag är fullt kapabel att vända mig om och fortsätta. Kanske bör jag inte ge mig på motorvägen igen, men likt kan jag gå bredvid och se hur alla andra åker alldeles för fort fram genom livet.

En av de större lärdomar jag har skaffat mig under mina tjugofem år i livet är att livet faktiskt är här och nu, det tar slut en dag, och om jag ska leva fullt ut behöver jag njuta av det som är precis precis här och nu. Livet är det som händer medan jag står där vid vägrenen och undrar hur jag bäst ska leva mitt liv. Allt blir inte alltid som jag tänkt, jag uppnår inte alla de mål jag sätter upp för mig själv. Jag strävar bitvis efter att få vara "som alla andra".
Men som en vän sa; - det är dina egenheter som gör dig till en spännande och intressant person. Dina intressen och dina värderingar är den du är, acceptera det och omfamna dig själv istället för att streta emot så mycket, det mår du bara sämre av.
Kanske har hon rätt.

 __________________________________________

Timmar har gått, jag rumlade runt i en sagovärld med rosa puffiga moln, ett leende på läpparna och ett kärlekspirr i magen. 

Jag hatar mig själv. 

Sitter i köket kl 01:38 på natten. Är både arg och ledsen. Besviken och arg. arg. arg arg. 

Arg för att jag gråter av ångest. Arg för att jag har ångest. ångest. ångest. ångest. 

Ångest för att allting jag rör vid dör. För att jag förstör allt i min väg. För att mina känslor väller fram och jag kräks upp all mörk sörja rakt ut, utan någon som helst censur. 

Jag orkar fan inte mer.

.