2016-12-05

 

Tidsresor.
Falla och falla tillbaka.

Finna något som fått vara bortglömt. Som för en stund får leva och finnas till. För att känslor aldrig glömmer. 

Radera. Börja om. 

Snubblar på orden. Vet inte vad jag vill skriva. Det kommer inte naturligt längre. 

Jag snubblade över något/någon som fick kroppen att slängas tillbaka i tiden. En välbekant känsla av mörkt kaos. Galenskaper som stundtals viskar i mitt öra och lockar mig med vackra platser. 

Jag hör inte hemma där längre. Jag är inte den Alice längre. Jag har skrivit så många kapitel om dåtiden att sidorna tagit slut. Jag har en ny plats hos mig själv. Jag är inte den Alice längre. 

Eller?

växte jag upp? blev jag någon ny? 

Bär med mig så mycket som känns så avlägset. Har det ens varit en del av mig? 

Alice. Kanske 17 år.

Texter från tidigare känslor verkar så främmande, så hårda och så fulla av ensamhet, ledsamhet och ... 

... så många rop på hjälp. 

önskar att jag kunde resa i tiden. krama om mig själv, be om förlåtelse för det helvete som mitt liv tog mig med på. förklara, att jag en dag kommer förstå varför. att det en dag inte kommer göra ont att finnas till.

en tid då mina lungor fylldes med aska i varje andetag. då musiken var min enda tröst. 

jag minns de små sakerna. jag minns de enorma sakerna. jag minns hur ont allting gjorde. hur min enda tröst kändes. hur fången jag var i mig själv. hur fri jag kunde bli.

de människor som fanns. som gav sig av. de som inte gav upp. de som idag får mig att tappa orden. får mig att falla tillbaka till något jag trodde var förbi.

människor är skit.
eller så är det jag som är en skit som inte passar in någonstans, med andra.


jag är trött och jag är arg.

punkt.

20 000 minuter

är det meningen att jag ska vänta.

Five hundred twenty-five thousand
Six hundred minutes
Five hundred twenty-five thousand
Moments so dear
Five hundred twenty-five thousand
Six hundred minutes
How do you measure - measure a year?
In daylights - in sunsets
In midnights - in cups of coffee
In inches - in miles
In laughter - in strife

Five hundred twenty-five thousand
Six hundred minutes
How do you measure
A year in the life

How about love?

 (Rent - Seasons Of Love)

de som sagt att en inte kan bli redo för något - har aldrig varit redo.

Det var flera i min närhet som sa att jag inte skulle bli redo att ta nästa steg. Att en aldrig kan bli redo, det finns inget som heter att vara redo
"ska du vänta på att bli redo får du vänta resten av ditt liv"

De har inte varit helt redo.

Jag brukar dela upp mig själv i tre olika delar:
Kroppsligt - känslan i kroppen, pirr i magen, ont i muskler, ont i magen, svårt att få luft m.m
Tankar - frågeställningar, hur kommer det bli, vem är jag, hur är jag..
Känslomässigt - ledsen, arg, sårad, besviken, glad, lycklig, euforisk

Aldrig tidigare har jag varit med om att dessa tre har varit helt helt helt överens om något. Har jag haft känslan över att vara glad för något har ofta tanken sagt att jag inte behöver vara så löjligt glad över det där lilla. Eller vid pirret i magen har känslan varit kär fast tanken sagt åt mig att vara försiktig. förstår du?

I förra veckan föll alla delar in i samma, alla höll med varandra. och ett fullständigt lugn föll över mig, hela jag slappnade av och all oro jag haft försvann totalt.
Jag kände hur jag sträckte på mig, hur jag tänkte att det här kommer bli jättebra och känslan av glädje lindade sig runt hela mig.

kanske flummar jag, men jag har aldrig upplevt något liknande - NÅGONSIN!

Hur jag brast i tårar för att allt kändes så rätt, så klart, så förståeligt.

Jag är redo.

Jag är fullkomligt redo.

mina lyckade misslyckanden och misslyckad olycka.

Varje dag gör jag val.
varje dag väljer jag att orka vara den jag är. varje dag övertalar jag min hjärna om att jag vill gå upp ur sängen, trots att hela min kropp skriker NEJ.

men det finns saker jag inte väljer, som jag aldrig vill välja.
som driver mig till kanten av en avgrund som inget annat önskar än att få sluka mig hel.
jag väljer de sidor hos mig själv som jag står ut med, tycker om.
jag väljer att acceptera dessa och låter de vara en del av mig.

andra sidor som jag avskyr, rent av hatar, försöker jag begrava så långt ner att jag nästan kräks varje dag.
jag hatar att jag lever utan hud, att jag tar in allting omkring mig - samtidigt älskar jag det, att jag känner in allting och kan analysera in i minsta detalj, att jag kan läsa av människor med endast en blick.
trots det tar det så mycket energi att alltid vara på tå och beredd på att min kropp ska känna av något som utlöser ångest och panik.
jag hatar att jag pressar mig själv till min absoluta bristningsgräns i varje projekt jag tar mig an. jag hatar att jag fullständigt bryter ihop vid minsta misstag jag gör, för det gör jag - jag är mänsklig, men jag hatar att mitt huvud smular sönder hela mig så fort jag gör ett enda litet snedsteg.

jag tror inte att det går att förklara. hur jag faktiskt under snart två år har lärt mig så mycket - om mig själv. vem jag är, hur jag fungerar, vad jag tycker, vilka egenskaper jag har, vilka av dessa jag tycker om, vilka jag avskyr fast lär mig andas i takt med.

hur jag lärt mig respektera mig själv. ta mig själv på allvar. se mitt eget värde.
givetvis skriver jag detta när jag haft en hyfsad dag utan speciellt många uppförsbackar. imorgon kanske jag inte alls ser mitt eget värde utan endast ser mina lyckade misslyckanden och misslyckad olycka.

livet med emotionell instabilitet.

tack för ordet.

vems roll?

Egentligen spelar det ingen roll.
Ingenting spelar någon roll.
Allt är helt jävla fantastiskt.

Tills min hjärna lägger sig i.
Bestämmer hur jag ska tolka saker, hur jag ska tycka och känna.
Sen finns det inget stopp.
Som att springa i nedförsbacke utan bromsar.
Små ord blir till stora stenar som knäcker varje ben i min kropp. Pressar sönder allt i sin väg.

Fast det spelar inte heller någon roll.
Ingenting spelar någon roll.
Ingenting är fantastiskt.

För mitt hjärta har gått sönder.
Det orkar inte längre slå, slå för att orka leva med mig.
Så enkelt. Det tar bara stopp.
Tvärnit mitt i gatan med ansiktet rakt ner i asfalten.
Och jag skrattar.


för det spelar fortfarande ingen roll.
 

med stora hjälte kliv

jag är min egen hjälte, för jag överlever mitt eget liv. och kanske även för att jag i möjligaste mån försöker styra det.

år, månader, dagar. allt rullar på i en takt som ibland rör upp och ibland lägger ting till ro i en stilla sömn.

We gotta let go of all of our ghosts
We both know we ain't kids no more

en ny resa. en varm resa tillsammans med Henne. Hon som jag så privilegierat fått kalla min i två år. siffror på år som egentligen inte spelar någon roll, evigheten har inget nummer, inget slut. varför räkna när jag kommer få räkna i evighet? löjligt och fantastiskt utan att ens kunna beskriva det. 

sommaren är sig inte lik. ingenting är sig likt. är det jag som förändras eller världen omkring mig som blir något annat än vad jag känner till? 

(h)järndöd.

jag är trött. helt fullkomligt slut. nej, jag behöver inte sova, men tack för omtanken.
nej, jag behöver en paus. en paus från mig själv och min omgivning.från allt som gör att jag andas. jag orkar helt enkelt inte med allting.
du har två alternativ: give up or get up. 

HELVETE HELLER!
vare sig jag ger upp eller ställer mig upp, betyder inte det att jag gör ett val för resten av livet. ibland behöver jag få ge upp innan jag kan ställa mig upp på nytt. jag behöver få vara svag och ynklig, precis som alla andra. att konstant gå omkring med en styrka för att slå ner hela världen borde ju förgöra en människa till slut. vem orkar vara stark? är det något att vara stolt över?
möjligen ser många upp till en stark person. jag ger hellre en medalj till de som vågar vara svaga ibland. DET är fan inte lätt! att våga visa att man inte mår bra eller är lycklig. då psykisk ohälsa ses som något farligt. något hemskt som man inte kan ta i tång med. förstå hur mycket det tar för en människa att gå emot det. hur starkt är det inte att våga visa sig svag?

Kanske glamouriserar jag verkligheten. för det är inte så det fungerar. haha, ja.. det skulle vara vackert och fluffiga moln hela tiden. vilket skämt.

Foto: Alice Karlsson

Min värld är stundtals ljus och stundtals mörk. ett ljus som är så bländande att det gör ont över hela kroppen, det är så mycket skratt-bubbel som pyr under ytan, bus i blicken och spring i benen att hela jag exploderar. jag hinner knappt njuta av det ljusa för det går så fort och det är allting på samma gång, gärna femton gånger om dessutom. allt känns så fullkomligt rätt och enkelt "Inget kan stoppa mig nu - jag är odödlig!"  
Men, något stoppar mig. helt plötsligt står jag i en grop fylld med lera. jag trampar och trampar, men jag kommer ingenstans. mitt i allt det vackra öppnar jag ögonen och befinner mig i en mörk tortyrkammare och jag ser hur jag själv punkterar mina lungor, köttar upp hela min kropp med en isande vass kniv - från fotknölarna upp till ögonbrynen. jag förblöder och skriker så högt att mina revben går av, ett efter ett. jag vrider mig i plågor och gråter för mitt liv.
ingen hör, ingen ser.

 och det är här, jag pendlar. dag ut och dag in. jag kan aldrig riktigt slappna av och bara njuta av att få leva. jag får aldrig en paus. nej, för jag har ju bara två alternativ.
eller kan du se på saker i ett nytt ljus nu?






det är okej att ge upp ibland. det är okej att vara svag.
att vara svag gör dig stark.


.
 

livet är ett spel.

saker gör ont. ont hela tiden. förändringar och förväntningar ändrar skepnader och blir något helt annat än det jag först trodde. Livet är ett spel om att få må bra eller inte.
Alla kämpar vi på olika sätt. Jag på ett vis och du på ett annat. Vi är alla olika, vill olika saker och strävar efter olika saker.
Jag sitter här och skriver, för det är något jag tycker om att göra. mitt sätt att uttrycka mig, förmedla mig själv. ta mig själv på allvar.

Min pappa sa alltid att jag en dag säkerligen skulle bli författare. O även fast jag inte har ett förlag som ber att få publicera mig så har jag skrivandet kvar. jag är en författare, jag sitter ju här eller hur?

Foto: Alice Karlsson

Varje dag kämpar jag för att få vara den jag är. inte att samhället ställer krav på den jag är och vill förändra mig. snarare att den inneboende demonen jag bär runt på ryggen dagarna i ända klöser och vill ta sig in innanför min hud. ibland kan jag inte hålla tillbaka, blir någon helt annan. tappar mig själv och agerar helt utanför mina egna ramar. jag vet hur jag vill vara, hur jag vill spendera tid och med vem. Ändå är det dessa personer som lyckas göra mig mest illa, för de är dessa jag älskar högst. som jag vet älskar mig tillbaka minst lika mycket. En person som i mina ögon inte är värd att älska kan heller inte såra mig, för det betyder ingenting. Att skapa ett sår hos någon betyder inte att jag vill skada den personen, det betyder att det jag gjort eller sagt betyder mycket för den personen, så pass mycket att denne tar åt sig och tar till sig. jag väljer att vända på smärtan och försöka se kärleken bakom den. som igår, jag grät och Hjärtat vände sig bort. inte för att hon inte ville trösta, utan för att hon älskar mig så mycket att hon vill mitt bästa. Hennes uppfattning då, var inte att såra mig och göra mig besviken, det var att det kunde ha varit enklare för mig att hantera situationen om hon vände sig bort. som sagt, vi är alla olika och vi väljer att se på saker olika.
ganska fantastiskt ändå.

"acceptera det och omfamna dig själv..."

Ibland kommer livet i kapp som en stor lysande motorväg, full fart rakt in i bergväggen.
När dammet lagt sig och jag stapplande tar mig ur bilvraket, ser mig omkring och inser att de skrapsår jag fick inte blev så djupa, slaget mot huvudet blev inte förödande utan bara en lättare hjärnskakning, inser jag att jag är fullt kapabel att vända mig om och fortsätta. Kanske bör jag inte ge mig på motorvägen igen, men likt kan jag gå bredvid och se hur alla andra åker alldeles för fort fram genom livet.

En av de större lärdomar jag har skaffat mig under mina tjugofem år i livet är att livet faktiskt är här och nu, det tar slut en dag, och om jag ska leva fullt ut behöver jag njuta av det som är precis precis här och nu. Livet är det som händer medan jag står där vid vägrenen och undrar hur jag bäst ska leva mitt liv. Allt blir inte alltid som jag tänkt, jag uppnår inte alla de mål jag sätter upp för mig själv. Jag strävar bitvis efter att få vara "som alla andra".
Men som en vän sa; - det är dina egenheter som gör dig till en spännande och intressant person. Dina intressen och dina värderingar är den du är, acceptera det och omfamna dig själv istället för att streta emot så mycket, det mår du bara sämre av.
Kanske har hon rätt.

 __________________________________________

Timmar har gått, jag rumlade runt i en sagovärld med rosa puffiga moln, ett leende på läpparna och ett kärlekspirr i magen. 

Jag hatar mig själv. 

Sitter i köket kl 01:38 på natten. Är både arg och ledsen. Besviken och arg. arg. arg arg. 

Arg för att jag gråter av ångest. Arg för att jag har ångest. ångest. ångest. ångest. 

Ångest för att allting jag rör vid dör. För att jag förstör allt i min väg. För att mina känslor väller fram och jag kräks upp all mörk sörja rakt ut, utan någon som helst censur. 

Jag orkar fan inte mer.

.

bara de blinda kan se mig nu

Sitter hemma, i köket, på en vit stol.
känner efter, men vet inte vad jag egentligen känner.
misslyckad. missförstådd.
TRASIG

ett stort svart kaos inombords som river och sliter i allt. jag vill inte ge upp, jag vill vara stark och orka flyga på de vingar jag kämpat så länge för att få att sitta fast. men just nu, är det som att jag vaknar upp ur en tät dimma och ser saker och ting mycket tydligare än förr. jag inser vad jag behöver göra för att våga kämpa vidare. men det är skrämmande. jag behöver ge upp en viss trygghet för att må bra. en viss trygghet som jag trott varit rätt men som i verkligheten bara trycker ner mig i ett bottenlöst mörker. och när jag försöker ta mig härifrån dras jag ner gång på gång av min egen dumhet. allt jag tänker är att det aldrig i livet är värt det. att det inte ska vara såhär att ta sig från punkt A till punkt B i livet. det är tungt och alla beslut jag måste ta gör ont, för att jag överväger att lämna något jag är van vid och känner igen bakom mig. för att på något sätt bli fri. är det för mycket begärt?

den äckliga klet-ångesten som tar sig in under min hud och bryter ner mig bit för bit.
JAG ORKAR INTE.

vill bara spy ut allting som gör att taggtrådsgråten sliter i halsen och revbenen bryts av ett efter ett.
vad spelar det för roll?
"bara de blinda kan se mig nu..."
Smärtan skär sönder min kropp och rösten i mitt huvud som skriker i mitt öra hur vidrig jag är visar sig tillhöra mig själv.
jag vill inte leva här och nu. jag vill bara lösa upp alla knutar på min själ och bli fri från mig själv.
vill inte vara den jag är, hatar mig själv.
jag river upp sår och kör in naglarna så långt in jag kan och trycker till. för den fysiska smärtan kan jag hantera.

så jävla dumt.

för att jag är jag.

Det var ett tag sedan jag lät mina ord flöda fritt. längesedan jag behövde skriva av mig.
skriva är det jag kan men orden är ibland både min fiende och min främsta tröst.
jag känner mig förvirrad. som att jag är delad i två. en vit och en svart. alla gråzoner har suddats ut för att lämna plats för en tomhet med en ekande ensamhet. trots att jag ler och dansar fram i vardagen är varje natt en kamp för mig själv. det finns mycket omkring mig som skapar tårar. och jag tror inte att det spelar någon roll hur mycket jag försöker att förklara, har du inte upplevt det kan du aldrig någonsin förstå.
förstå hur det är att gång på gång, i varje tanke, varje känsla slitas mellan två delar. en sanning som är verklig och en falsk fasad som är min verklighet. går det ens att förstå?

varje dag kämpar jag för att överleva. varje dag kämpar jag för att vara stark. varje dag kämpar jag för att orka vara jag.
många gånger önskar jag att jag bara kunde få vara normal. slippa ångesten och de svidande tårarna varje kväll när mitt Hjärta säger att hon är trött och snart somnar. för jag upplever att jag blir ensam och övergiven. jo tack, jag hör nog era röster där på andra sidan skärmen "vad löjligt".
för dig kanske. för mig, som upplever en fruktansvärd ensamhet som skär genom hela min kropp som en isande kniv från mina fötter, genom min ryggrad och köttar upp min hals, är det på riktigt. eller när mitt Hjärta ger mig en puss och säger "vi ses ikväll" innan hon åker iväg till jobbet och jag fullständigt bryter ihop då min känsla säger mig att hon aldrig mer kommer komma hem. att hon lämnar mig, för att jag är jobbig, klänger och kletar alldeles för många kladd-mascara-tårar i hennes famn.
Känslan av att vara en börda för de omkring mig. känslan av att jag förstör allting.
Svartsjukan som äter mig inifrån och ut, som får mig att i ursinne riva ner en hel bokhylla och skapa nya röda sammetstrådar på min hud.
Dagar då jag känner mig som ett missfoster och inte kommer upp ur sängen för att ångestens svarta slöja långsamt stryper mig. för att jag är jag.

jag har aldrig kallat mig själv för trasig. aldrig. jag väljer att se hur stark jag är.
jag har ingen hud mot omvärlden, allt som ger dig ett rivsår blir ett stort köttsår hos mig. allt som ger dig ett stick blir tusen spikar rakt genom min kropp. alla ljud som du hör spelas om och om i mitt huvud, fram och tillbaka för att analysera varje detalj. varje kritik du ger dig själv ger jag miljoner gånger om. för varje glädjeskutt du tar, hoppar jag runt hela jorden flera gånger om. för varje tår du fäller, skakar hela min kropp och jag skriker så mina lungor går sönder när tårarna aldrig tar slut.
jag har upplevt mer smärta och mer euforisk glädje på mina tjugofem år i livet än du någonsin kommer ha fått smaka på vid din dödsbädd.
så nej. jag är starkare än de flesta. jag är fortfarande vid liv. jag ger inte upp hoppet om att en dag få vara lika unik som du.

som en fågel fenix reser jag mig ur askan

Livet går vidare. Ibland hänger jag med och ibland finner jag mig själv förvirrad över min egen verklighet. Men jag försöker, jag försöker så mycket att bli sams med mig själv och inte grubbla på alla förändringar omkring mig. Samtidigt vill jag inget hellre än bara ha en lugn tillvaro. Många tankar om att "jag är fel" dyker upp titt som tätt. Jag fruktar så mycket, en rädsla för att inte vara tillräcklig - varken för de som ligger inlindade i bomull i mitt hjärta eller för mig själv.
Hur kan man älska någon annan innan man älskar sig själv? men jo, det kan man verkligen. För en människa som kan få upp ögonen för dig själv, utan att ställa krav, utan att böna och be - är en person som tror på dig. Som vet att du är älskvärd.

Jag tror att nu, när jag börjar få grepp om mig själv och allt jag bär med mig hela tiden och faktiskt vågar stå på mig och stå upp för vad jag tycker,
tänker och känner så reagerar alla runtom. Som om jag är någon form av rebell som blivit elak och trycker emot. Men jag är också en människa, som har lika rätt att finnas som vem som helst. jag är inget monster, jag är en fågel fenix som har brunnit ut och fötts på nytt med mer kraft och ork än tidigare. jag är stark! jag, den jag är, betyder också något. Trots det, möter jag motstånd. Lilla söta rara Alice som aldrig tidigare haft en åsikt eller erfarenhet värt att lyssna på, hur är det möjligt att hon sätter ner foten och tar plats?


Fuck it.

Jag ska sluta vara så naiv och tro att alla människor vill mig väl. Alla föds med både gott och ont inom sig, det gäller bara att välja rätt och hitta sin egen plats. De som valt ondska behöver jag inte ta någon skit ifrån. För vad har de att ge mig när jag ger kärlek? I.N.G.E.N.T.I.N.G
När någon går bakom min rygg har jag alltid varit förlåtande och förstående. Men nu är den tiden förbi. jag vill inte längre vara en slagpåse för människor som bejakar sin inre ondska. Jag tänker stå på mig och bita ifrån, visa världen att jag inte är någon liten lort som tillåter andra att behandla mig som de själva behagar.

A.L.D.R.I.G

.

the world is ugly

Jag hatar den här känslan.

Jag hatar den här känslan.

Jag hatar den här känslan.

Jag hatar den här känslan.

Jag hatar den här känslan.

Stop your crying, helpless feelingDry your eyes and start believingThere’s one thing they’ll never take from you‘Cause the world is uglyBut you’re beautiful to me

Jag hatar den här känslan.

Jag hatar den här känslan.

Jag hatar den här känslan.

Jag hatar den här känslan.

Jag hatar den här känslan.

.

en sak i taget

Tiden rinner iväg som sand mellan fingrarna. Jag står mitt i ett vägval och vet inte längre åt vilket håll jag vill gå. Ett tag hade jag en exakt bild av hur jag ville göra, men nu vet jag varken ut eller in. Vilja och förnuft är två skilda saker som på olika sätt påverkar mig i vilken riktning jag bör gå. Så länge jag kan minnas har jag drömt om nya platser, äventyr och minnen att spara i en ask för all framtid. Nu när flera av dessa ligger framför mina fötter börjar jag tveka. Tveka på om jag är den personen som skriker "YOLO" för full hals utan att bry mig om omvärlden. Nya steg i en värld jag vet så lite om betyder för mig även osäkerhet. Jag vet vem jag är, vad jag vill och vad som får min verklighet att betyda något. Samtidigt är jag nyfiken på vad som finns bortom tryggheten? Finns där allt jag någonsin önskat och drömt om eller har jag förändrats och lever min dröm precis nu? Jag är impulsiv, ingen tvekan om den saken, men är jag tillräckligt trygg i mig själv och min tillvaro för att våga kasta mig ut i det som ligger dolt för mig? Så mycket frågor för en sådan liten sak. egentligen. Jag har smått panik över att jag snart fyller 25 och knappt upplevt eller genomfört allt som jag en gång lovade mig själv.



en sak i taget, Alice.

en sak i taget

känslosvall

Fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. 

känslor jag förut inte kunnat namnet på härjar runt i min kropp och jag tappar allting omkring mig. hinner inte riktigt med och får panik när jag inte känner igen mig själv. jag tänker tankar som skrämmer mig, för jag vet att jag inte är en sån person som tänker så.
Jag vill hitta tillbaka till mig själv.

I natt vandrade jag runt på isgator med fler känslor i kroppen än vad jag kan namnen på och en explosion av ångest som rev och slet i allt. Visste inte vad jag skulle ta mig till.

Orkar inte ens skriva mer.

Bryr mig inte längre.

Ilska

jag är trött på att vara en främling framför mig själv. känna känslor som egentligen inte finns inom mig. en ständig rädsla för att inte längre orka.. vara jag. ilska som får hela världen att explodera och tårar av frätande syra. den ständiga smärtan inombords som river och sliter i allting, som aldrig brinner ut. ibland är det som att jag ser och hör mig själv utan att jag kan styra vad som händer. jag ser hur jag gör saker som skapar kaos. jag hör hur jag säger så djupt elaka saker.

även fast jag inte vill. jag är inte med. det är inte jag som styr. jag, min medvetenhet, svävar ovanför och tittar på med förskräckelse hur mycket ont jag gör mot både mig själv, min kropp och de i min närhet som jag vilken dag som helst skulle offra mitt liv för.



ett moment... en nanosekund... en explosion av oförklarlig ilska.
och jag är så medveten över att min reaktion inte kan rättfärdigas med min känsla.

och jag skäms.

skäms så jävla hårt.
.

drömmer om en annan vardag.

Flera kvällar i rad nu har känslan av ensamhet och att jag är övergiven smugit fram från alla små mörka hål i mitt inre och satt giftiga huggtänder i mig. Och jag skäms. Skäms för att jag reagerar med så mycket kraft på något så litet som att Hjärtat är trött och vill gå och lägga sig innan jag vill det.
Och då sitter jag här. Med gråten i halsen och ångesten som river och sliter i allt den kommer åt.
Hur länge är länge nog att ens orka?
Jag övar in ett röstläge, ett ansiktsuttryck, ett leende för att lura alla i min omgivning men jag har lurat så många så länge att jag börjar tro på mitt eget skådespeleri.
Egentligen är allting bara en enda stor grå massa som inte ens går att definiera vid namn.

Jag försöker att vara delaktig i mitt eget liv, men jag inser att jag tänker igenom hur min situation ser ut just nu och suckar så djupt att luften helt går ur mig. Jag är trött på samma gamla vanliga vardag. Jag vill ha äventyr och slippa en dimmig tristess - för att jag måste - för att det ska vara så.

Nej. Att bli vuxen suger jävligt hårt. Inte ens mina försök att leka konstnär ger utdelning av lyckliga endorfiner i hjärnan längre. För mycket kaffe och för många cigg gör inte längre att den där känslan av lugn infinner sig. Jag kan inte pyssla för att avleda alla skrämmande tankar. Skrämmande tankar som snart blir faktiska handlingar, handlingar som aldrig skulle kunna rymmas i din hemskaste mardröm. Hur länge är länge nog att ens orka? Kan inte ens skriva för att riva ner alla murar. Världen rör sig i slowmotion och jag pallar inte ens bry mig längre. Ingenting betyder någonting längre.
Där ljög jag. Hjärtat betyder, Hjärtat betyder så förbannat jävla helvetes mycket att jag knappt tror att hennes existens är på riktigt. En människa kan inte ens i mina fantasier vara så fantastisk som hon är. Hon torkar alla mina tårar och kysser alla mina sår. Hon får allt annat i hela världen försvinna i en ljudlös stillhet (lite som att trycka på paus och mute samtidigt). Många gånger undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna den vackraste av människor i hela universum. Hon får allting att falla på plats.
och jag älskar henne mer än vad alla stora fantastiska ord någonsin kan beskriva.


Det var inte alls såhär det här inlägget skulle bli. Jag skulle sitta här, dricka min varma obo'y och skriva om hur mycket jag vill ut på äventyr och resor utan planering. Fast allting blir kanske inte alltid som man har tänkt sig. Lite som att släppa på en spärr och upptäcka att hela dörren flög åt helvete men att du garvar åt hur sjukt allting är ändå.

spela roll.

.

en dag i taget

Dagarna avlöser varandra i ett sömnlöst tumult och jag tappar greppet om det som borde kallas verklighet. Allt känns som en obehaglig dimma som tar sig in i hela kroppen och gör mig alldeles lealös. Jag vet inte varför jag känner som jag gör längre. Har jag någonsin vetat det? Är det nu min resa börjar? resan mot en vackrare tillvaro utan mörker, kaos och för många våta kinder.
Allting rör sig så fort fram och jag inser att jag har tappat mig själv på vägen. För att komma ikapp, plågar jag mig själv med att förvränga människors ord, handlingar och intentioner. jag vet, jag vet att det inte är rätt, men jag kan inte hjälpa att undersöka det där som gjorde lite lite ont, för att se hur mycket ont det faktiskt kan göra. om jag letar tillräckligt länge, utsätter mig själv för all tänkbar smärta... kanske jag en dag kan bli immun. eller?

jag söker dagligen efter nya pilar att skjuta rakt in i min själ. för att se hur mycket jag klarar av. inte bara från andra, utan gärna elda på lite från mitt eget håll med. det finns egentligen ingen större poäng med det hela. kanske vill jag bara känna att jag lever och att jag är mänsklig. eller.. så har jag uppenbarligen så mycket självhat att det räcker och blir över många gånger. jag behandlar mig själv som skit, för att jag i mina egna ögon inte ens är värd luften jag andas. ha, den hade ni aldrig hört förut eller hur? *märk ironin*

Nej.. jag kanske inte är så jävla speciell som jag tror. och kanske just därför blir jag straffad för det - av mig själv.

en dag i taget, Alice
en dag i taget.

404 dagar

världen är ful, men du är vacker i mina ögon.


jag vet inte ens om jag kan skriva längre. bokstäver blir inte längre vackra, glittrande poetiska meningar. snarare ett jitter av ordbajseri som inte betyder någonting. synd egentligen.
jag har alltid tyckt om att skriva. det har varit ett sätt att hantera mig själv. det har gått 404 dagar sedan jag skrev sist. ibland vill jag gräva mig en grop och försvinna. ibland vill jag inget hellre än att skrika ut min lycka. men allt är inte så jävla enkelt alla gånger. det finns gråzoner och färger som jag inte kan någonting om ännu. allt är fortfarande svart och vitt. aningen tröttsamt. vissa dagar skrattar jag och gör alla de där sakerna som jag älskar och njuter av, andra dagar tar jag mig inte ens upp ur sängen. ofta gråter jag många tårar, andra gånger sväljer jag ilskan och blundar. nästan varje dag hatar jag mig själv, känner mig oduglig och skäms för hur patetisk jag är. jag spränger öronen med musik i alla dess former och försöker att leka konstnär med färg och form.

ordbajseri?

okej. jag byter fokus. nog om den vardag jag lever i.
fast nej. om jag ska ta upp det här med att skriva igen, kan jag inte utelämna något.
och det är såhär det ser ut.

saker som andra aldrig ens skulle lägga märke till är för mig en stor detalj i något ännu större. hur kan jag förklara? jag ser aldrig mig själv som normal. jag är inte normal. spelar ingen roll vad mina närmsta säger, jag har fortfarande en stämpel i mina journaler. jag är inte normal. men det är det ingen annan än jag som riktigt har fattat ännu.